Sommarnovellen ”Dö, Stockholm, dö”
Släpps i sex delar, nytt avsnitt varje torsdag. Du kan läsa novellen i din papperstidning eller på webben. Podden hittar du där du annars hittar poddar.
Tessan och Johnny hade spenderat mer tid ihop än vad någon visste. Efter att Tessans fästman tagit livet av sig (elva år sedan, vissa av dem korta, andra långa) hade en märklig period börjat i Tessans liv, av att inte ha kontakt med världen. Det var en kontaktlöshet som ingen märkte, eftersom hon umgicks med folk precis som vanligt. Människorna runt omkring henne var till och med imponerade av hennes styrka och förmåga att gå vidare.
I själva verket var hon djupt innesluten i sig själv, bara ett skal av den Tessan hon en gång varit. När hon satt på middagar var vännernas röster avlägsna eller ihåliga, som om hon stod i ett bergspass och hörde främlingar närma sig. Till sist var omvärlden så långt borta att hon slutade sakna både den och sin fästman. Fästmannen ja, som hon träffade året efter att Robin varit otrogen mot henne. De var bara barn då, men ändå tänkte hon tillbaka på sveket med brustet hjärta. Robin och Tessan hade älskat varandra som syskon och att svika ett syskon är inte bara bara illojalt utan borde också varit omöjligt. Men sedan träffade hon fästmannen, och förlovade sig på en gång. Som de flesta gjorde i Åsa, där Tessan kom ifrån. Aldrig hade hon föreställt sig att han skulle dö och hon kunde inte begripa sig på döden, hur hon än försökte.
Han hade varit deprimerad, ja.
Han hade förlorat jobbet, ja.
Men det var två helt vanliga grejer. Alla var deprimerade någon gång, och förlorade sitt jobb någon gång. Det betydde inte att man kunde avsluta sitt liv. Hur mycket hon än satt sig in i hans sjukdom tyckte hon att det kändes som en vek grund för självmord. Men sedan en sommarförmiddag när hon var ute och gick med sin pappas hund nere vid campingen träffade hon på Johnny. De hade setts ett par gånger lite snabbt i Robins mammas kök, när han var där och siade om framtiden. Johnny var Kungsbackas mest populära medium, kanske också Göteborgs. Johnny hade åkt till Åsa för att bada den dagen och sa att han hade förväntat sig att springa på henne. Tessan visste inte om han förväntat sig det för att han av någon anledning visste att hon bodde i Åsa eller för att han sett in i framtiden. I vilket fall började han att direkt tala med henne öppet om hennes fästmans död, något ingen annan gjort.
”Du måste vara rejält förbannad på honom,” hade Johnny lugnt påstått samtidigt som han torkade sig med ett stort badlakan. Tessan nekade, för snabbt.
”Jag hör honom surra här inne,” sa Johnny och knackade mot tinningen, ”Kom förbi mig någon dag om du undrar vad han har att säga till sitt försvar.”
Redan nästa dag hade Tessan tagit bussen hem till Johnny, och stannat flera timmar. Sedan dess hade de setts intensivt och ibland sovit över, och avståndet mellan världen och Tessan hade minskat och en dag upptäckte hon att tiden under en middag bara sprungit iväg. Hon hade varit så uppsluppen att hon inte ens hunnit iscensätta sig själv som uppsluppen.
När Robins bror ringt till Tessan, två dagar efter att hon lämnat Robin på baren med hennes lillasyster Anna, och frågat ifall hon visste var Robin tagit vägen hade hon tvingats acceptera att hennes ex hade legat med hennes lilla lillasyster. Mer förtvivlad än vad hon borde ha varit hade hon ringt Johnny, som erbjudit sig att köra henne till Göteborg. På något sätt kände Tessan att det var hennes ansvar, att Robin stuckit från begravningskaffet. Det minsta hon kunde göra för hans sörjande familj var att ta med honom hem.
Snart hade han förstått att det var ett bakhåll.
I bilen på väg till Kungsbacka satt alla tre tysta. När Johnny kommit ut från toaletten hade Robin skrikit rakt ut, omedveten om att Tessan och hans mammas medium kände varandra. Han trodde att Johnny brutit sig in i lägenheten. Snart hade han förstått att det var ett bakhåll. En intervention, av något slag, men av vilket slag, det visste han inte, och inte heller de, verkade det som.
”Anna och jag...” hade han börjat.
”Det finns inget Anna och du”, hade Tessan avbrutit. Tessan var arg och Johnny hade varit vänligt dominant och inställsamt förtroendeingivande, som en ungdomspastor, så när han hade sagt till Robin att följa med hade Robin inte sagt emot. Inte heller vågade han fråga efter Anna, eftersom Anna och Robins kontakt verkade vara den största anledningen till Tessans ilska. I bilen på väg tillbaka till föräldrahemmet började han gråta. Han tänkte på sin familj i Stockholm och att Mi kanske visste att han varit otrogen, eftersom han varit borta flera dagar.
”Är du redo,” frågade Johnny och möte hans blick i backspegeln. Robin snyftade och snörvlade, själv förvånad över kraften i hans gråt.
”Var är Anna?” frågade han.
Tessan, som stint stirrade ut genom fönstret sa: ”Anna är bipolär.”
Robin tänkte på de senaste dagarna i sängen.
”Men hon sa att hon älskade mig.”
Johnny vevade ner rutan och slängde ut snusen som han hade i munnen.
”Nu åker vi hem till mig, Robin. Din mamma vill det.”
Persiennerna i Johnnys trea var neddragna och himlen utanför var grå, och persiennerna, som gjorde ett mycket dåligt jobb med att mörklägga, var också grå och ljuset i rummet var grått. Ändå tände Johnny flera stearinljus, som om det vore mörkt. Sen började han tala med en mässande röst. Borta var hans bonniga halländska och i stället talade han rikssvenska. Som på Dramaten, tänkte Robin, men dit hade han aldrig gått, trots att hans Mi gärna ville.
”Din mamma är med oss i rummet, hon har varit i rummet flera dagar och väntat på att du ska komma. Hon är tacksam att du kom trots att hon vet att du har annat för dig. Stämmer det, att du har annat för dig?”
Robin nickade, trots att han just nu befann sig på en plats i livet där han inte hade någonting för sig alls.
”Innan hon trädde över till andra sidan hade ni ett stort gräl, stämmer det?
Robin vågade in ljuga och svara nej, eftersom Johnny och hans mamma säkert talat om grälet innan hon dog. Så han nickade igen.
”Din mamma vill att du ska veta att hon älskar dig. Trots att du inte ringde henne den sista tiden hon var i livet.”
”Jag kunde inte ringa.” Gråten höll igen på att ta över Robin och gjorde ont i halsen.
”Din mamma hade ont i kroppen när hon dog och hon saknade sitt barnbarn. Hon frågar om du tar ordentligt hand om din dotter, som inte bett om att sättas till världen. Som bara slungats in i ett liv hon inte fick välja.”
Robin tänkte på Lilys små tofsar.
”Jag älskar min dotter,” försäkrade han men rösten lät ynklig, feg, när den kom ur munnen.
”Min dotter är min bästa vän.”
”Hon frågar om du minns något annat än början och mitten av din egen misär. Mitten av din egen misär, verkar din mamma mena, är den här dagen. Du har lika långt kvar att gå för att komma ur misären som du har gått från det att misären började. Men du kommer komma ur den, det tror hon. Hon frågar om du minns när hon köpte dig din första gitarr?”
Nu strömmade tårarna ner för Robins ansikte, men inte barnsligt och snorigt som under bilresan. Gråten var i stället radikalt uppriktig.
Nu strömmade tårarna ner för Robins ansikte, men inte barnsligt och snorigt som under bilresan. Gråten var i stället radikalt uppriktig. Gråten hade möjlighet att förändra honom, om han ville, om han vågade låta sig förändras. På vardagsrumsgolvet tänkte Robin att jo, han vågade. Äntligen hade han chans att bli någon annan med mammas ande som ven i rummet. Gitarren Johnny frågade om var fortfarande en av de finaste presenterna Robin hade fått. En morgon hade gitarren legat på köksbordet när han kom ner för att äta frukost. Det hade inte varit hans födelsedag, bara en vanlig dag, och den här ovanliga händelsen den här vanliga dagen gjorde att Robin började tro att han verkligen var värd fina saker och uppmärksamhet. Dessutom lärde han sig spela gitarr bättre än alla andra pojkar i den kommunala musikskolan. Han hade aldrig berättat anekdoten i intervjuer, i stället drog han en trött historia om att han sökt upp musiken på egen hand och fått en gammal trasig gitarr av en hemlös man. Det var sant att han hade fått det men inte förrän flera år senare, när han redan lärt sig spela med sin mamma som entusiastisk publik.
”Är mamma arg för att jag slagit Mi?”
Johnny öppnade ena ögat.
”Har du slagit Mi?”
Robin hörde Tessan muttra men vände sig inte mot henne.
”Jaha, jag trodde det var därför mamma ville ha kontakt med mig.”
Genast ville han ta tillbaka sitt erkännande men innan Robin hann säga något såg han Johnnys ögon rulla bak i huvudet och ur munnen kom ett språk, omöjligt att förstå.
Vad händer med Johnny? Har han blivit besatt av Robins döda mamma, eller blir han så förbannad på Robin att han tappat fattningen? Det bestämmer du. Under hela torsdagen 23 juli kan du rösta på GP:s Instagram (@goteborgsposten).
Läs de tidigare delarna av ”Dö, Stockholm, dö” här:
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 1
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 2
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 3
Om författaren:
Tone Liv Schunnesson, född 17 januari 1988 är författare och kulturskribent. Hon debuterade med romanen ”Tripprapporter” i september 2016 som nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2017. I höst utkommer hon med boken ”Dagarna, dagarna, dagarna”.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
