Recension: ”Vem dödade min fotboll?” av Simon Bank

Simon Banks bok ”Vem dödade min fotboll?” är oerhört pompös, vilket är både bra och dåligt. Till sist begär GP:s recensent Jonathan Bengtsson dock bara en sak: kan han sluta citera Bertolt Brecht, franska litterära kollektiv och passager ur Bibeln?

ANNONS
|

Många menar att fotbollen var bättre förr. Innan engelska ligan svullnade upp till ett odjur. Innan parfymerade baroner och okända män i särk köpte upp alla lag. Innan Champions League, denna kärlekslösa elitturnering, fick sitt gruppspel.

Vilket är något av en missuppfattning. Under åttiotalet, precis innan pengarna kom in, var europeisk fotboll till exempel i besvärligt skick. Krumma män i pösiga mössor stod på läktarna. Doften av köttpaj. Knubbiga, främlingsfientliga huliganer. En boll som cirkulerade vemodigt, nästan ursäktande, mellan backlinje och målvakt.

Det har berättats om herrar på ståplats som ej orkade besöka toaletten, utan i stället fräste ut sitt urin i ryggslutet på supportern framför. Många frågade sig, i länder som England och Tyskland, varför detta över huvud taget var värt att bemöda sig med.

ANNONS

Folk har alltid dödförklarat fotbollen. Folk har alltid längtat tillbaka, och folk har alltid ondgjort sig över sportens utveckling. Under 1890-talet, när brittiska sjömän spred fotbollen över världen, var det syndfullt med shorts och överstegsfinter.

Journalisten Simon Bank längtar också tillbaka lite, men på ett annat vis. Hans bok ”Vem dödade min fotboll?” tycks handla om allting: det ekonomiska systemet, korruptionen och världsordningen. Bank skriver om politiska ledare under VM-finalen i Qatar och rumänska sparrisodlare. Han kan berätta om sin farfar eller Zlatan Ibrahimovic. Han använder existentialisten Jean Paul Sartre för att förklara Eric Cantona, fäller in citat som ”created by the poor, stolen by the rich”.

Men framför allt vill Bank svara på frågorna: exakt hur håller den moderna fotbollen på att tas ifrån folket och supportrarna? Och vad kan vi göra åt det?

På detta vis är ”Vem dödade min fotboll” en mycket hedervärd bok. Simon Bank är naturligtvis bildad och kunnig, efter att ha arbetat som journalist i över tre decennier. Men kanske är han ibland, hur ska vi uttrycka oss, lite väl kunnig.

Du tänker stilla: för vem är denna bok skriven?

I boken förekommer nämligen bekymmersamma mängder kultur. Bank kan likna något vid ”en postmodern variant av en Otto Dix-målning från Weimarrepubliken”. Han använder uttryck som ”kopernikansk omsvängning”. Han refererar till ”det litterära, franska experimentkollektivet Oulipo”. Du tänker stilla: för vem är denna bok skriven?

ANNONS

I ett tidigt kapitel talar Bank också om Real Madrid, PSG och ekonomisk ojämlikhet. Du följer hans resonemang muntert. Du är intresserad och berikad. Sedan kastar journalisten plötsligt in ett citat av aposteln Matteus i texten, som en möglig grisklöv i en papperspåse. Allt känns ytterst pompöst.

Men låt oss nu inte vara småaktiga. Det här är en bok med goda intentioner. Simon Bank skriver kanske lite för innerligt, men han har en känsla för detaljer. Han berättar om tyska fotbollsdirektörer som ger Vladimir Putin fläsklägg i julklapp. Han vandrar ut i analyser om den turkiske köttkocken ”Salt bae”.

Banks höga anspråk rymmer också något fint. Han är aldrig ironisk, bitter eller kall i sina resonemang. Han må dra milt vansinniga paralleller till Bertolt Brecht och ryska balettdansöser. Han vill kanske skriva en svensk version av ”Football in sun and shadow”, en av de mer överskattade böckerna om sporten som existerar. Absolut. Men han försöker åtminstone göra något på riktigt.

Har det gått så illa med den moderna fotbollen, egentligen? Är de senaste tre decenniernas utveckling bara av ondo? Svaret är som alltid både ja och nej. De senaste årens slutspel i Champions League har uppvisat den främsta fotboll som någonsin har bevittnats, full av äventyr och melodrama. En summering av alla ideal som tränarna Maslov, Lobanovskyj, Johan Cruyff, och Arrigo Sacchi presenterade för världen. Är inte det värt någonting?

ANNONS

Simon Banks bok säger inte nej. Den påminner bara om att andra saker är värda betydligt mer, vilket kan vara nyttigt att höra.

LÄS MER:Kan ”Gift vid första ögonkastet” bli en väckarklocka?

LÄS MER:Jag vet varför tonåringarna slutat dricka

LÄS MER:Jag hatar massor av saker – men inte kvinnor

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS