Vi bör inleda i Nicklas Lidströms låtlista, eller vi måste. Alla de fördomar som finns om svenska hockeyspelare har flyttat in precis här. Imagine dragons, Nickelback, Red hot chili peppers. Precisionen är direkt ryslig. Även resten av Lidströms program bekräftar tyvärr den tröga idén om Hockeygrabben.
Att säga det på något annat vis än detta är att vara för mild: Niklas Lidströms sommarprat är faktiskt förfärligt stabbigt. Redovisande och liksom rutigt, på ett vis som inte gynnar någon. Dalmasens OS-minnen kan eventuellt vara gött att lyssna till. En särskild nostalgi går någonstans, kolossalt långt in i bröstkorgen, att ana.
Men ofta är detta förbannat skyggt. Lidström pratar om lycka, död och lidande – med en sällsynt oförmåga att förmedla vad dessa känslor egentligen innebär.
Var gång vi smyger in över något verkligt intressant viker 49-åringen av, som om han väjer för ett rådjur i natten.
Framför allt får vi orörlig information. Vi får också kraftig volym av gubbnamn. Pär Mårts, Christer Rockström, Bengt-Åke Gustafsson: en massa människor driver förbi, alla med namn som låter som sexförbrytare i någon gammal Beck-film.
För de invigda kan väl dessa 90 minuter vara acceptabla, inte för någon annan.
Sommarpratare 1/7: Caroline Farberger, vd
