Det är svårt att förstå att någon frivilligt ville ta sig an kamikazeuppdraget att förändra Sjumilaskolan i Biskopsgården. En skola som 2016 kritiserades på nästan samtliga punkter av Skolinspektionen, med låga betyg och rädda lärare. Men Hamid Zafar gjorde det, kanske för att han en gång själv varit elev där. Efter ett år som rektor lyckades han vända utvecklingen. Året därpå utnämndes han till årets svensk 2018 av tidningen Fokus. När Zafar pratar klarnar bilden av hur han lyckades. Inte bara i det han säger utan också just i hur han pratar. Med en mild, förtroendeingivande stämma, med stor bokstav och punkt. Naturlig auktoritet. Kärlek för bildning. En grundläggande respekt för elevers förmåga att lära sig, oavsett bakgrund och ursprung. Och, nog, ganska hårda nypor. Inte så konstigt att han är omhuldad av borgerligheten.
LÄS MER:Låt Sommar i P1 fortsätta finnas
Men det här är ett sommarprat för alla. Zafar torrt och tydligt om sitt eget liv som flykting i det sena 80-talets Sverige, musikvalet består också delvis av hits från samma tid. En tid då samhället, enligt Zafar, tog hand om sina medborgare, med medborgare som tog hand om varandra – också de nya. Från den horisonten pekar han på de brister han ser med svensk integration och svensk skola på ett sätt som allt för få gör. De som ställs i skamvrån av honom är majoritetssamhället, inte de nyanlända som tvingats in i våra trasiga system.
LÄS MER:Sommar i P1: Jonas Gardell
För det är ju svenska politiker och, ja, alla vi som under decennier rustat ned bibliotek, låtit föreningslivet förfalla och infört skolreformer som snarare än hjälpa bidragit till flum och segregation. En cocktail som låter klyftorna tugga sig djupare och djupare ner i samhället.
Oavsett om du är höger, vänster eller mittemellan ger Zafar gott om stoff för dig som vill sätta av lite tid för att skämmas över vårt kollektiva misslyckande en sommareftermiddag.
Nästa sommarpratare (9/7) Carina Bergfeldt, journalist
