När journalisten Carina Bergfeldt diskuterade sitt sommarprogram med sin nyblivne make var hans råd att hon inte skulle avsluta som en saga, med ett lyckligt slut. Jag tror aldrig att den risken fanns. För även om hennes historia har alla passande ingredienser och kan berättas på det viset, så är hon ingen sagoberättare. Hon är en berättare – och vilken begåvad berättare hon är.
LÄS MER:Recension: Sommar i P1 - Hamid Zafar
Det är i sig ingen nyhet om man följt Bergfeldt i hennes reportage från USA i SVT, men i detta personliga program visar hon en sida som berör på djupet. Det börjar med en käftsmäll och sedan sitter jag som klistrad; vill inte missa ett ord. För ord har betydelse och när Carina tidigt fick veta av sin pappa att hon har en vidrig personlighet präntades dessa ord in i henne och påverkade allt.
Att hon sökte sig till mörkret, att hon fick problem i nära relationer, att hon inte vågade tro på sig själv. Den oberäknelige pappan får henne att agera seismolog, vara på sin vakt och uppfatta minsta signal i omgivningen. Ständig katastrofberedskap. Lättnaden när kriget är slut går att ta på och när hon berättar hur maken hanterar hennes ärr är det faktiskt vackert som en saga och jag gråter som i slutet av en välkomponerad Hollywoodfilm.
LÄS MER:Sommar i P1: Jonas Gardell
Självklart får också Trump vara med på ett hörn och det är intressant att höra hur man som journalist hanterar en så starkt polariserande kraft. Men för ovanlighetens skull tar han inte så mycket utrymme; här har någon annan huvudrollen och det är det osedda barnet.
