Jonathan Johansson har utvecklats till en knotig, skugglik figur under de senaste åren. En gång var Johansson en kristen gosse i bullig frisyr, idag ser han ut som om han precis har kommit hem från en dödsmässa i Cluj. Till och med musikerns kranium är lite gotiskt.
Fyrtioettåringens senaste album ”Scirocco” prövar alla delar av tålamodet. Skivan kan ibland låta som om den är skapad för korpar. Ofta känns det som om Jonathan Johansson vill göra precis allting i hela världen förutom det han är bra på: popmusik.
Gör tillvaron svår för alla inblandade
Även på Pustervik ska Johansson göra tillvaron svår för alla inblandade. Han lägger sina sånger så högt att stämbanden nästan inte kan hantera dem. Allting är rått och äventyrligt, ingenting är mjukt.
Vid ett tillfälle framför Johansson "Rosa himmel", en sång som vanligtvis är mycket len. Besökare runt om i lokalen suckar av förtjusning, och tänker att kanske får vi äntligen något lätt. Men i helvete heller. Fyrtioettåringen låter en förinspelad, autotunad och ful röst sjunga hela första versen. En lång man i keps bredvid mig skrattar rakt ut.
Hela konserten beter sig ungefär såhär. Den kan vara både utmärkt och frustrerande. Både parodisk och djupt allvarsam. Ofta vandrar Jonathan Johansson runt som ett kantigt laboratorieväsen med sin gitarr. Som om han har ett otäckt elektriskt tryck i hjärnan, som om någon doktor i runda glasögon styrde honom från en instrumentpanel bakom scenen.
LÄS MER:Recension: Christian Kjellvander, Storan
Något av det främsta han skrivit
Ibland blir det oerhört bra. "Savannens röda vätska" är något av det främsta han har skrivit, och något av det bästa svensk popmusik har åstadkommit på flera år. Den sista refrängen är ren och skär hjältemusik ikväll: Johanssons gitarrsolo hackar ner söndagen till en liten hög med kassler. "Det eviga berget Ararat" spränger bort all dimma från hjärnan. Nya singeln "Klipporna är fortfarande varma" är något så sällsynt som öm och mild.
Men mycket annat kommer med irritation. "Är du passionerad?" görs i en alltför ivrig version. Grundbeatet i "Ny/snö" är helt sönderklippt.
På ett vis måste man lovsjunga Jonathan Johanssons inställning till skapande. Han låter ingenting i sin musik vila, han skyr verkligen stilleståndet. Men samtidigt gör precis denna inställning honom lite frustrerande ikväll.
LÄS MER:Recension: Darin, Storan
LÄS MER:Recension: Slowgold, Pustervik
