Rädslan. Känslan av att ingen egentligen brydde sig. 1980-talets och 90-talets Göteborg, då inte ett enda homo gick säker. Då "knacka bög" närmast var en sport i vissa kretsar.
Jag minns fredagskvällarna på Esperantoplatsen, där RFSL hade sina lokaler och sitt disco. Alldeles intill ligger försvarsmuren Carolus Rex. Där höll skinnskallarna till. Ingen jag kände vågade lämna RFSL:s lokaler annat än organiserat, och i grupp. Risken att bli trakasserad och nedslagen var alldeles för stor.
Jag skulle kunna räkna upp hur många kompisar som helst, som blivit misshandlade, förföljda, och jagade genom stan, bara för att de är homo-, bi- eller transsexuella. En försommarkväll i början av 2000-talet fick jag själv löpa gatlopp, hela Kungsgatan ned till Östra Hamngatan. Vi blev räddade av några Securitasvakter utanför Bräutigams, min kompis och jag.
Killgänget som ropat "bögjävlar ni ska dö" efter oss, hittade kanske några andra offer. För Gud ska veta att det inte har saknats människor att slå ned. De homo- och transfobiska hatbrotten har varit många de senaste decennierna.
Ändå, trots detta, har jag själv och de flesta gaymänniskor jag känner, blivit mycket mer frimodiga på senare år. Vi är liksom Inte lika ängsliga längre. Det har känts som om kriget är över. Jag har visserligen inte kunnat undgå artiklarna i kvällspressen och i gaymedia, om en bög nedslagen här och en annan bög misshandlad där, om en flata mördad av sin före detta man och ytterligare en transperson ihjälslagen av okänd gärningsperson. Men dessa notiser har jag ändå snabbt kunnat bläddra förbi, för att istället läsa om solskenet: om att nu har parlamentet i det landet röstat igenom äktenskap för homosexuella och nu får samkönade par som bor i den delen av världen adoptera barn.
Solsken. Solsken. Som alla andra HBTQ-personer har jag dragits till ljuset. Efter alla år på samhällets skuggsida har det under 2000-talet äntligen blivit HBTQ-personers tur att vinna fulla medborgerliga rättigheter. Och i söndagens Regnbågsparad tågade över 15.000 människor genom Göteborgs gator.
Jag var själv så lycklig där i paraden. Tillsammans med mina vänner, och med mina barn, marscherade jag för varje människas rätt att vara den hon är och älska den hon vill.
Så nåddes vi av budet. En man i Orlando, Florida, hade sett två män kyssa varandra. Därför var han tvungen att döda 50 människor på en gayklubb. Homofobins logik är då ständigt densamma: Slå ned dem, ta ifrån dem deras rättigheter, förneka dem all mänsklig värdighet, döda dem!
Att något så vackert som en kyss mellan två män ska utlösa så mycket hat. Så påminns vi om att det ännu är långt kvar, innan kriget är över. Pride behövs mer än någonsin. I Orlando. I Göteborg. Överallt där människor bor och verkar. Men, även om vi HBTQ-personer ännu år 2016 har anledning att känna rädsla då och då, behöver vi åtminstone inte plågas längre av att ingen bryr sig. Jag promenerar upp längs Avenyn. Ögonen tåras. Utanför Konstmuseet har staden hissat fem regnbågsflaggor. På halv stång.
