I Sveriges riksdag har vi fått ett nationalistiskt parti vars riksdagsmän inte drar sig för att peka ut enskilda som landsförrädare och skyldiga till att inte ha stoppat våldtäkter. Men även om Sverigedemokraterna nu finns i riksdagen så syns inte stödet för dem på våra gator eller i öppna diskussioner. Det knattras istället fram på laptopdatorer runt om landet. Det är ett brutalt knatter. Okvädesorden och smädningarna hamras fram. Ger man sig in i debatt med dessa personer som man sällan finner AFK (away-from-keyboard) riskerar man genast att hängas högt till övriga anonyma knattrares hånfulla skratt.
En av de anonyma näthatarnas främsta företrädare är pensionerade journalisten ”Julia Caesar”. Hon är förstås också anonym. Hon utnyttjar den legendariska skådespelerskan Julia Caesars (1885–1971) namn som sin pseudonym. Hon skriver inte bara på nätet utan publicerar sig även i bokform. Och till jul fick alla riksdagsledamöter varsitt exemplar av hennes beställningsbok Världsmästarna i sina fack.
Världsmästarna är ”Julia Caesars” ironiska benämning på den svenska eliten. Eliten – politikerna och journalisterna – menar hon, vill vara världsmästare i godhet. Men de har misslyckats monumentalt. Sverige är helt förlorat, anser hon.
”Det blev bättre i Sverige under många år. Men sedan blev det sämre igen. Försämringen började på 70-talet. Då började det gå utför för Sverige”, skriver ”Julia Caesar”.
”Sverige började krackelera och ramla omkull. Sedan har det bara fortsatt. Det goda och trygga Sverige som jag och många minns finns inte mer. Det är utplånat, ödelagt och förött. Våra folkvalda politiker har i största enighet tagit det ifrån oss. De har reat ut vårt land.”
”Julia Caesar” är en tvättäkta populist. Liksom populismen och nationalismen beskriver hon både en inre och en yttre fiende. Den yttre är utlänningarna som invaderar Sverige. Den inre är politikerna, som beskrivs som landsförrädare. För ”Julia Caesar” är landsförrädarna dock i första hand hennes egna före detta kolleger – journalisterna.
”Julia Caesar” anser att de journalistiska spelreglerna fungerar som ett stöd för de lögner som journalisterna sprider. Snyftartiklar om asylsökande är vad hon hatar mest. En tes hon driver är att medierna genom att inte publicera signalement på brottslingar är ansvariga för tiotusentals våldtäkter som annars inte skulle ha skett.
Journalisterna är de anonymas fiende, samtidigt som det är det nya medielandskapet och en allt svagare mediemakt som lagt grunden till den nypopulistiska nätrörelsen. Paradoxalt nog är det trots det ”Julia Caesars” journalisttitel som ger henne status på olika nätfora.
Statsvetaren Paul Taggart skriver i sin nyligen publicerade bok Populism att populismen ofta uppstår i samband med en verklig eller upplevd kris. Det betyder också att den ofta dör lika fort som den uppstår. Det stämmer med hur det gick för det populistiska partiet Ny Demokrati i början av 1990-talet. Men nu stödjer många av populisterna ett parti som i det avseendet är Ny Demokratis motsats. Bert Karlssons intåg och uttåg i politiken gick på bara några få år. Jimmie Åkesson och hans partikamrater i Sverigedemokraterna har istället kämpat under lång tid i stark motvind.
Men populisterna har förändrats. När Sverigedemokraterna bildades handlade populismen om skatter. I Danmark var det skattesmitaren Mogens Glistrup som styrde och ställde, i hans efterföljd kom Dansk Folkeparti. I Norge var det Carl I Hagen som drev skattekritiken, Fremskrittspartiet har inte släppt de idéerna men är numera också starkt invandringsfientligt. I Sverige bildades Ny Demokrati 1991, ett parti som ville ha ”drag under galoscherna”, de ville dra ner på den offentliga sektorn och ändra valsystemet. De två ledarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister var karismatiska, antiauktoritära och kritiska mot invandringen utan att för den skull vara nationalistiska.
Under de år som NyD satt i den svenska riksdagen radikaliserades Sverigedemokraterna. Även om Ny Demokrati kritiserade invandringens kostnader var gapet mellan dem och Sverigedemokraterna stort. SD drev en hård linje mot invandrare, skinheads och vitmaktmusik präglade rörelsen.
Nu sitter SD i riksdagen – i stor utsträckning på grund av det stöd de fått från populister på nätet och AFK. För att de skulle kunna ske har SD genomgått en förändring. Skinheadsen är borta. Även många av de idéburna ledarna har avvikit. De hängivna nationalisterna och ideologiska fascisterna återfinns nu i andra organisationer eller är fristående tänkare.
Fascistiska rörelser har alltid attraherat intellektuella. Populistiska rörelser stöter bort intellektuella. I Sverigedemokraterna finns inga intellektuella som funderar kring klassiska fascistiska idéer om den organiska staten och hur konflikter mellan samhällsklasserna ska kväsas. Och populisterna har gått från att vara glada gamänger till hatiska ensamma mobbare vars främsta fiender nu är muslimer.
Att ideologerna lämnat partiet betyder inte att nätpopulisterna och de nationalistiska sverigedemokraterna inte är tänkare. ”Julia Caesar” är beläst. Hennes främsta inspiration tycks komma från den amerikanske journalisten Christopher Caldwells verk Reflections on the revolution in Europe (2009) som på ett mindre konfrontativt sätt än den av Sverigedemokraterna omhuldade Robert Spencer beskriver ”hotet” från islam.
Några av ”Julia Caesars” åsikter bär också fascismens prägel. Hon anser att jämlikhet och alla människors lika värde är myter. Jämställdhet, värdegrund och journalisters etiska regler är begrepp hon hånar.
Men eftersom populismens natur är en kameleont kan man dra få slutsatser av likheter med andra ideologier. Det är ibland så svårt att beskriva populismen att en del statsvetare anser att begreppet är meningslöst. Och många har därför valt att studera vad man i vid mening kallar ”radikala högerpopulistiska partier” i Europa.
Även Taggart får problem med begreppet. I hans genomgång beskrivs fortfarande skandinavisk populism som skattemotstånd, till skillnad mot den franska och österrikiska med Le Pen och Haiders främlingsfientliga rörelser. Men Le Pens Nationella front var liksom Sverigedemokraterna inte från början ett populistiskt parti, tvärtom visar Sverige och Frankrike stora likheter i hur två starkt nationalistiska partier lockar en populistisk väljarkår.
I Danmark har det populistiska partiet blivit nationalistiskt, och i Sverige lockar det nationalistiska partiet till sig de populistiska väljarna. Stigmat att i Sverige sammankopplas med det kulturrasistiska partiet Sverigedemokraterna har stärkt trenden att den populistiska diskussionen i första hand förs anonymt.
”Julia Caesar” känns märkligt insatt i det inre livet på Dagens Nyheter. ”Julia Caesar” tror sig också ha hittat en koppling mellan DN:s kulturredaktion och det företag som hanterar moderering av artikelkommentarer på nätet. Det förekommer en styrd censur, säger ”Julia Caesar” – samtidigt som till och med hennes åsiktskamrater på internetsajten Politiskt inkorrekt är på väg att duka under för det hat som väller fram i artikelkommentarerna och som de tvingas rensa bland.
Näthatarna kallas ofta för sverigedemokrater. Men skillnaden mellan den anonyma massan och SD är trots allt att SD presenterat ett program, de har lagt fram en budget, de diskuterar i riksdagens kammare. Journalister kan studera dem, gräva kring dem, ifrågasätta dem.
”Julia Caesar” slipper i sin anonyma ringhörna bli granskad för vad hon gjort tidigare i sitt journalistiska värv.
