Jag träffade Pia redan i slutet på 70-talet när jag gjorde min praktik på GT. Hon var en av de arga tjejerna på redaktionen som ville göra något åt gubbväldet. Det fanns en befrielserörelse i Uruguay som hette Tupamaros. På GT fick den kvinnliga befrielserörelsen namnet Hönsamaros.
Vi var flera unga män på redaktionen som köpte deras T-shirt för att visa vårt stöd. Jag skulle inte vara förvånad om det var Pia som kom på namnet.
Långt senare blev vi kåsörkolleger i GP. Och det är i den rollen som de flesta läsarna känner henne.
Jag beundrade Pia från första början för hennes självklara personliga stil. Hela hon var kongenial.
Det lätta handlaget med språket som en god kåsör ska ha, den genomskådande blicken och den lätt bitska humorn med mycken självironi. Hon plockade upp funderingar kring iakttagelser av livets små detaljer som hon speglade det stora i. Allt går igen i kåseriernas rubriker: Var är livets alla vänsterhandskar? Vad händer med människor som inte finns på Wikipedia? Hur höga klackar får en tant ha? Tänk om jag blivit lättkränkt.
En särskild plats i hennes hjärta hade uppväxtstaden Alingsås. Hon flyttade tillbaka några år och vi arbetade tillsammans i Alingsås Humanistiska Förbund. Medan vi andra tittade efter föredragshållare bland de kända namnen hade Pia alltid idéer om namn på närmare håll. En gång var det hennes granne.
Hon såg alltid storheten i det vardagliga, att göra sig märkvärdig låg inte för henne. Kanske är det en egenskap man lättare erövrar om man är uppvuxen i en småstad.
Pia skrev en pjäs, Flyga högt – en monolog med svart humor. Den riktade sig till mogna människor ”som ibland funderar över livet och döden utan att för den skull vara deprimerade, sjuka eller väldigt gamla”.
Den framfördes på nytt för någon månad sedan med ett nyskrivet tillägg. Pia var själv med och diskussionen efter föreställningen handlade bland annat om livets slut.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Vemod och leende, skrev en recensent efter premiären tidigare.
Och den balansgången klarade Pia med sin stilsäkerhet elegant. Det går att skriva om allvarliga saker även i ett kåseri. Men då måste man vara en skicklig kåsör.
Hon sa till mig att hon lovade att inte skriva någon autofiktion om cancer.
Ett av de sista kåserierna hade rubriken Sista ordet är aldrig sagt: ”Jag sitter som fastbunden i soffan och ser hur disktrasan kokar upp och sen hängs på fel plats.” Det var det där med vemodet och leendet.
Hon läste Barbro Lindgrens pekbok Titta Max grav. Den ”tog bara en liten stund att läsa men tankeverksamheten bakom?”
Att leva ett liv är mycket komplicerat men det blir lite lättare om man har förmågan att se det enkla.
Sista kåseriet är kanske skrivet men inte det sista ordet. Det Pia Naurin skrev finns kvar. Gå till gp.se! Där finns kåserierna. Och en bild på Pia. Hon ler. Hon ser oss fortfarande.
Peter Lenken/Tyko
