För den som vill åka SJ-tåg mellan Göteborg och Malmö i sommar blir restiden cirka åtta timmar. Snabbaste vägen går via Hallsberg och Norrköping: sju timmar och 49 minuter. En möjlighet är också att byta tåg i Stockholm: åtta timmar och 24 minuter. Indignation är motsatsen till elegans. Ändå är det svårt att inte ställa frågan: Hur kan det få gå till så här? SJ förklarar det hela med personalbrist och att sträckan Göteborg – Mölndal just nu är ofarbar.
En av de roligaste sketcher jag vet är filmad på Göteborgs centralstation. Kurt Olsson står med mikrofon i hand och inväntar tåget från Stockholm. Som en övertänd sportjournalist kommenterar han hur loket strax kommer att slå emot stötfångaren innan han ger sig på de avstigande passagerarna: ”Hur gick resan? Var resan fin? Får vi frågan hur resan har varit?” Humorn finns i diskrepansen mellan tonen och företeelsen. För 35 år sedan var inget mindre dramatiskt än att åka tåg.
En skånsk kvinna som tycker att jag verkar för försiktig och vill hjälpa mig viskar uppmuntrande: Här råder djungelns lag.
Någon borde göra ett liknande reportage om oss som i sommar varit tvungna att resa med Öresundståget från Malmö till Göteborg. SJ:s konkurrent säljer biljetter utan anvisad sittplats och – misstänker jag – betydligt fler platser än vad som egentligen finns. Det gäller att vara hänsynslös och snabb. En skånsk kvinna som tycker att jag verkar för försiktig och vill hjälpa mig viskar uppmuntrande: Här råder djungelns lag.
Redan i Lund lyckas jag få en plats. Då är det bara att luta sig tillbaka och se hur hela familjer driver fram och åter genom gångarna, på jakt efter någonstans att ta vägen med sin ansenliga packning och sina fyra barn. Att läsa eller göra något annat som kräver koncentration i kaoset är naturligtvis uteslutet. Jag försöker ändå, med John le Carré som faktiskt går att läsa nästan var som helst.
Uppvaknandet från intrigerna i DDR blir bryskt. En kvinna i sommarklänning snubblar till och häller ut en stor kopp kaffe över mina ben. Eftersom vagnen saknar servering är det lyckligtvis köpt på någon station, ljummet. En vänlig medresenär räcker mig en liten våtservett. Jag trampar runt med sandalerna i kaffet och tänker att det gör väl varken till eller från. Ingen på detta tåg kan hålla sig värdig eller ren.
Jag trampar runt med sandalerna i kaffet och tänker att det gör väl varken till eller från. Ingen på detta tåg kan hålla sig värdig eller ren.
Och ändå är resan betydligt bättre än min förra med Öresundstågen. Då var vagnarna så fulla att vi som kunde ombads stiga av i Helsingborg. På nästa tåg var något fel med värmen. Var det elementen som inte gick att stänga av? Under tre timmar höll jag blicken fäst på en medelålders man: klarröd i ansiktet, håret genomdränkt av svett, jag lider inte mest här. I Göteborg tackade en ung kvinna med förvåning och förvirring i rösten för vår gemensamma vistelse i ”the sauna”. Rakel Chukri berättar i Sydsvenskan (18/7) om en liknande resa.
Det finns ett brett folkligt missnöje med SJ och med tågen i stort. Från politikerna är det märkligt tyst. Undantaget utgörs av Nooshi Dadgodstar som tog upp frågan i sitt tal i Almedalen och sa att järnvägens infrastruktur åter borde kontrolleras av staten. Det låter som en dröm – och en självklarhet utifrån hur det fungerar nu.
Tyst för mig själv upprepar jag Kurt Olssons hetsiga frågor: ”Hur gick resan? Var resan fin? Får vi frågan hur resan har varit?” Hemsk och förnedrande, nästan omöjlig att göra om. Uttrycket ”att gå som tåget” har blivit lika dunkelt och diffust som ”att komma som ett brev på posten”. I dag tycks de närmast betyda: inte alls, med stor möda, på vilket sätt som helst.
Läs mer:
LÄS MER:Var ska Postnord förvara mina brev?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
