Louise Glück debuterade 1968 med diktsamlingen ”Firstborn” – vilket blev en början på en drygt femtio år lång strålande karriär i skrivandets tjänst.
Först sju år senare kom ”den svåra andra boken” betitlad ”The house of Marshland” som anses vara hennes verkliga genombrott.
Under sin livstid hann hon publicera 14 diktsamlingar, och en mängd essäer. Många av dessa kretsade kring lyriken. Hon betraktas som en av de främsta lyrikerna inom sin generation, med stor personlig integritet och känd för sin visionära ådra.
Bland hennes mest välbekanta verk finns diktsamlingen ”Vild iris” som hon vann Pulitzerpriset för 1993. Bland böckerna, översatta till svenska av Stewe Claeson och Jonas Brun, märks också ”Ararat” från 1990, ”Meadowlands” från 1996 och ”Averno” från 2006. Alla utgivna på det lilla förlaget Rámus.
En omisskännligt poetisk röst med sträng skönhet
År 2020 tilldelades Louise Glück Nobelpriset i litteratur för sin ”omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.
I samband med utmärkelsen skrev GP:s tidigare kulturchef Mikael van Reis en essä där han hyllar henne som en poet som ”skriver talspråkligt i en radikal tankfullhet.”
Hennes temperament som poet sammanfattar han bland annat så här:
”Hon klyver det vi tar för givet, hon söker klarhet från förvillelser. Hon är inte sällan salt. Hennes humor sitter i mungipan. Här finns ingen föregiven romantik men väl blommor, månar och solar. Motiv som man trodde var uttjänta.”
Louise Glück, som har judiskt påbrå, föddes 1943 i New York. Under uppväxten på Long Island började hon tidigt att intressera sig för poesi. Sina första diktrader lär hon ha skrivit redan som femåring. Att föräldrarna läste grekisk och romersk mytologi som godnattsagor kan mycket väl ha påverkat hennes senare författarskap. Inspirationen märks inte minst i ”Meadowlands” som doftar homerisk saga, och börjar vackert med Penelopes sång.
Led som tonåring av svår anaroxia
Glücks kännedom om psykoanalys har bidragit med en intellektuell stringens till hennes skrivande.
Under tonåren drabbades hon av svår anorexia som hon till slut lyckades bemästra genom terapi. Den tiden har hon senare själv också skrivit om i den självbiografiska essän "Education of the poet".
Hennes poesi är intim och lågmäld och kretsar kring teman som kärlek och död, och det mod som krävs för att våga älska också det som kommer att gå förlorat. I sina tidiga diktsamlingar brottas hon med den klassiska filosofiska motsättningen mellan kropp och själ. Tonen i de senare verken andas mer acceptans, och hon omfamnar sin åldrande kropp och det ändliga livet.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
