Det tycks inte finnas något slut på Daniel Romanos kreativa flöde. Nu kommer hans åttonde album på lika många år, imponerade bara det, men dessutom lyckas den 35-årige kanadensaren med konststycket att få varje nytt album att låta helt disparat från det förra.
Förvirrande och spretigt? Ja, självklart, men också djupt imponerande och ändå konsekvent på ett märkligt sätt. Det är hela tiden Daniel Romanos särpräglade röst, hans starka uttryck och det nyfikna tilltalet som för musiken framåt.
De renodlade countrysånger som präglade hans första album, och som tonats ned allt eftersom, är nästan helt borta. Det är också den aviga "moseypop" som han skapade för två år sedan och den frustande Dylanrock som löpte genom hela förra albumet, det briljanta Modern pressure från 2017.
Sångerna är svårtydda och sturiga, med flöjter och melodika som trampar runt till synes helt planlöst
Ni som har lyssnat på nya och fina singeln The long mirror of time vet ungefär vad ni har att vänta er, men ändå inte. För riktigt så lättsam och traditionell, sagt i all välmening, är inte de andra sångerna på Finally free. Inte alls egentligen.
De är krängande, tvära och djupt personliga. Sångerna är svårtydda och sturiga, med flöjter och melodika som trampar runt till synes helt planlöst, som i Celestial manis, eller svävande och fjäderlätta som Empty husk och All the reaching trims där tankarna går till såväl Crosby, Stills & Nash och Fairport Convention, som till Fleet Foxes och Local Natives mest flummiga stunder.
Nu gäller det bara för Daniel Romano att lämna sin björkdunge innan han fryser fast därinne och musiken murknar.
Den här typen av skogsnära musik med rötterna i lavar och gammal grönmossa har jag väldigt svårt för. Daniel Romanos nya album borde alltså inte fungera. Inte på mig. Men utan att bli helt uppslukad, som jag noterar att många recensenter tycks ha blivit, sugs jag ändå in av Romanos mättade musik.
Det handlar nog mest om det faktum att Daniel Romano är en exceptionell låtskrivare och en löjligt talangfull person som skulle kunna ta sig an den medeltida musikhistorien och ändå få det att låta intressant och fängslande. Och nu är det gjort. Nu gäller det bara för Daniel Romano att lämna sin björkdunge innan han fryser fast därinne och musiken murknar.
