En sorgsen ton från det ensträngade stråkinstrumentet imzad inleder konserten. Handklapp och slag på getskinnstrumman tende fyller i. En akustisk gitarr och lutan ngoni kompletterar. Men det som framför allt skiljer ut maliska Tartit från deras västafrikanska och tuaregiska musikerkollegor är att gruppen är kvinnofrontad samt att sången står i centrum. Både med stämmor och call and response-teknik.
Låtarna blir cykliska, repetitiva på ett positivt och insugande vis. Särskilt tydligt blir det i ”Yahoye” där det enda ordet upprepas genom hela sången mot ett mer melodiskt sångmotiv och ululering. Till sist går det inte att avgöra om det faktiskt avslutas med ett crescendo eller om det bara känns så.
Tartits medlemmar kommer från Timbuktutrakten, men gruppen formades i mitten av 1990-talet i flyktingläger i grannländerna. Musiken blev ett sätt att överleva i en tid av ekonomiska, sociala och politiska problem, en situation som tyvärr har förvärrats sedan dess.
Titelspåret från ”Abacabok” från 2006 framförs med kraft, men det blir flest sånger från albumet därefter, ”Amankor / The exile” från 2019. Varför det inte kommit ny musik sedan dess förtäljer inte historien, men Mali har sedan 2012 plågats av ett inbördeskrig som startade då en tuareggerilla i norr gjorde uppror mot regeringsarmén, ett krig där även islamiska terrorister är iblandade och två militärkupper har genomförts sedan 2020.
Det är förståeligt att Tartit vill sjunga om kärlek och fred. Texterna tar bland annat upp kvinnors perspektiv på livet i öknen, men de enda ord kan jag på tamasheq är just tenere, öken, och tinariwen, öknar. Så det är synd att bandledaren Fadimata Walet Oumar bara berättar om en enda låt, ”Tiliaden N’Asahara”, Saharas flickor.
”Oväntat givande att titta på deras händer”
Av de nio medlemmarna är endast två av de manliga musikerna med på den här turnén. Den ene spelar akustisk gitarr, den andre den västafrikanska lutan som ofta får fungera som bas. Samtliga sitter ner på scengolvet, men ibland får någon av de fyra kvinnorna feeling och reser sig upp för lite dans, ofta med en visuell uppmaning till publiken att klappa med. Eller så sätter någon sig framför de andra för sittdans, på ett sätt som med sirliga handrörelser ger ordet en helt ny mening.
Överhuvudtaget är det oväntat givande att titta på just musikernas händer och komplicerade rytmik. De två tendetrummorna kompletterar varandra och även handklappen slår flera olika rytmer. När två personer någon gång håller samma rytm gör det de ändå med olika rörelser. Fascinerande.
Publiken sitter på stolar och golv, vill gärna klappa med och vågar sig ibland på lite dans. Stämningen är varm och trots bandets bakgrund och den skenbara enkelheten är det en glädjefylld tillställning.
Som artister och aktivister vill Tartit också bevara sitt folks traditioner och stärka kvinnors rättigheter, och under turnén samlar de in pengar till en skola som de startat i södra Mali.
Kanske kan musik rädda åtminstone en liten del av världen.
LÄS MER:Guide: Kalender med konserter i Göteborg hela 2024
LÄS MER:Här är sommarens bästa konserter när Ullevi står tyst
