Vännerna Mauro Scocco och Tomas Andersson Wij har sommarkuskat riket runt, enligt pressbilden lojt tillbakalutade i en öppen bil man knappt vågar starta med tanke på dagens bränslepris. Villa Belparc är sista stopp, de ”vill ju sluta på topp”. Duon turas om vid mikrofonen och hjälps åt i låtar från hela karriärerna. Ratatas debut håller jag än idag som en av de främsta svenska syntpopplattorna och mitt tonårsjag grät när jag inte kunde se dem live på… var det Errols? Tomas Andersson Wij mötte jag först genom texter i Nöjesguiden, sen gjorde han en Neil Tennant och lät den egna musiken ta över.
De drar igång med ”Jag saknar oss”, dubbelsång och akustisk gitarr. Den ene med hatt den andre utan, en på stol den andre på egen fot, vin bredvid, rött respektive vitt. I ”Sträck ut dina armar” kommer bandet in, publiken är laddad och klappar takten. I mellansnacket, välformulerat som deras texter, kärlekgnabbas de, skojar om UNDERbetalda musiker och att de har så kul tillsammans och därför kör en radda låtar om ensamhet.
Båda gör de tämligen tidlösa låtar, ofta i ett då där ett nostalgiskt skimmer färgat av vemod, saknad och längtan mynnar ut i en stilla undran över hur allt kunde bli som det blev. Tankar väckta av ett bleknat fotografi, en tappad tand eller en promenad i föräldrars spår. Medan Mauro Scocco bjuder upp både ”Sarah” och ”Jackie” minns Tomas Andersson Wij ”Tommy och hans mamma”. Det är inte så att det där dået var bättre, snarare tvärt om, aldrig är man väl så ensam som på bleka ben på stranden i ”Santa Monica”.
Vackraste sången – en cover
Kanske typiskt manligt att melankoliskt blicka bakåt så där för att försöka förstå nuet (kommer på få om några kvinnliga exempel) och kanske skulle man kunna avfärda det som griniga gamla gubbars gnäll. Men det finns mycket igenkänning i deras historier, berättare som de är, och stämningen är fin.
Emellanåt blir det lite lika samma med melodier som stryker medhårs. Tryggt som frukostfrallan där inget riktigt utmanar eller sticker ut. Men ”Till dom ensamma” är storslagen med allsång och stående applåd, ”Hälsingland” bjuder på drag under galoscherna fast ingen vågar bjuda upp till dans men i ”Sarah” är alla på fötterna i allsångsyra och klapp och tack och hej.
Trettio sekunder senare är de tillbaka. ”När solen fångar juninatten” är kvällens vackraste sång, just för att den vågar vara i nuet. Lite ironiskt att den är en cover på Sven-Ingvars. Men vad gör det när allsången får ytan att krusa sig och ögonen hos både vuxna kvinnor och män att tåras i sensommarkvällen.
