Konstnärer och kritiker – nej, det är inte alltid de kommer överens. Det är inte heller varje dag man ser denna relation utspela sig i konsten själv.
Kvällens konsert skulle egentligen ha gästats av stjärnviolinisten Nicola Benedetti som tyvärr blivit tvungen att ställa in. Istället får vi höra det yngre stjärnskottet Ava Bahari som man senast kunde höra på hemmaplan i Göteborg i januari i år. Då gjorde hon Schönbergs violinkonsert. Den här gången är det med ett verk av ett helt annat slag, nämligen Brahms – även den – tekniskt krävande, men så melodiska och romantiska violinkonsert.
Det är väldigt tjusig musik och som här får ett prydligt och elegant utförande under ledning av Santtu-Matias Rouvali. Ava Bahari tar sig an de tekniska utmaningarna med lugn och avslappnad lätthet. Men framför allt är det hennes ton som imponerar. Det sjunger verkligen om hennes spel; i varje ton är hon personligt närvarande. När Ava Bahari spelar lyssnar man. Det är som att hon i varje melodi har något viktigt att berätta.
Efter paus är det Göteborgs symfonikers tur att skina i Richard Strauss ”Ein Heldenleben”. Tondiktens titel betyder ”Ett hjälteliv” och verket är skrivet i samma heroiska tonart som Beethovens ”Eroica”-symfoni.
Men det är inte vilken hjälte som helst som avhandlas. Inte utan humor och självironi tar Richard Strauss sig an den romantiska myten om den manlige konstnären – han själv i egenskap av hjälte – i konflikt med sina fiender – just det: kritikerna.
Tonsättaren – hjälten – har fått ett heroiskt och vidlyftigt dur-tema som fritt och ledigt rör sig över flera oktaver. Kritikerna däremot representeras av ett babbligt och tjattrigt träblås och ett klumpigt, kort och banalt molltema i parallella kvinter.
Strauss drar på ordentligt med stor orkester. Åtta horn! Fyra harpor! Tondikten är full av citat från Strauss tidigare verk och han visar verkligen upp sin skicklighet och position som en av den klassiska musikens stora orkestratörer. Dessutom varierar han orkesterklangen på en mängd olika sätt från full orkester till ensam soloviolin, en stämma som framförs med perfektion av förste konsertmästare Sara Trobäck.
Men hur låter det då? Göteborgs symfoniker gör ett mycket fint framträdande (tycker Kritikern). Stråket låter fantastiskt bra. Brasset likaså. Det är ju så med Richard Strauss att man behöver spetsa öronen för allt som händer i orkestern. Och Santtu-Matias Rouvali håller ihop allt snyggt och med bra balans och inlevelse.
Men tondikten slutar inte i någon storslagen seger för tonsättaren. Snarare löses den upp i en form av stilla frid, en ro som infinner sig när verket är färdigt. Kanske är det ändå en relation som – med viss motvillighet – faktiskt också kan sporra och inspirera?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Salt – oratorium till Göteborgs 400-årsjubileum” med GSO
LÄS MER:Recension: Dewa Alit & Gamelan Salukat på Kronhuset
LÄS MER:Barbara Hannigan: ”Sport och musik är viktigast i skolan”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
