W G Sebald | Dikt, prosa, essä

Författaren W G Sebald föddes våren 1944 i den lilla byn Wertach i sydtyska alperna och växte upp under total tystnad. Nej, det sista är förstås inte sant i någon konkret mening, men Sebald formades, det har han poängterat i intervjuer och i skönlitterära texter, av en miljö där man inte talade om somliga saker, än mindre brydde sig om att förklara dem för ett barn. Till exempel varför det närbelägna München till stora delar bestod av ruiner eller vad som hade hänt med judar och zigenare och andra i statmaktens ögon suspekta människor under de tolv år det nazistiska tusenårsrikets masspsykos varat.

Som en följd av denna vardagstystnad drabbades Sebald tidigt av en känsla av att någonting hölls dolt för honom både hemmavid och i skolan, någonting avgörande och ohanterligt. Och den känslan mildrades inte direkt när han blev äldre och började förstå vidden av det som människorna omkring hade honom tigit om. Sebald lämnade Tyskland i tjugoårsåldern och kom så småningom att bosätta sig i England, där han blev universitetslärare i litteratur, något han fortsatte vara fram till sin död i en trafikolycka 2001. Hans internationella litterära genombrott blev – ironiskt nog – postumt och berodde bland annat på att han blev översatt till engelska och hyllad i England och USA.

Med tanke på uppväxten är det kanske inte så underligt att Sebalds författarskap – som nu för första gången finns tillgängligt i samlad form i en lite lätt otymplig elvahundrasidig Panachevolym med titeln Dikt, prosa, essä – präglas av en sorts grundläggande dechiffreringsbehov där lust och plåga verkar dela samma mycket tunna hud. Sebalds texter sysslar oupphörligt med minnen av olika slag och med de subtila eller inte så subtila spår av kollektiva och individuella katastrofer som går att blottlägga eller ana sig till i dem.

På ett mer konkret plan fördjupar sig Sebald med förkärlek i livsöden han stött på i litteraturen eller på ett eller annat sätt kommit i personlig kontakt med, det får gärna handla om öppna eller dolda livshaverier, metodiskt genomförda eller livet ut uppskjutna självmord. Den lek med perspektiv och möjligheter han inlåter sig på i sådana sammanhang kan bli tålamodsprövande i sin omständlighet, och när Sebald är omständlig är han omständligare än någon annan författare jag läst, men leken saknar för den skull inte ögonblick av inlevelse, vanmäktig, melankolisk och valhänt inlevelse, och det är framför allt för de ögonblicken jag läser Sebald, kanske egentligen bara för dem.

Man skulle också kunna säga att det är typiska exilerfarenheter som Sebald utforskar på sitt speciella vis, yttre avstånd som blir inre, inre som blir yttre, historien som tuggar i sig människor i en vardag långt från alla ursprung. Anders Olsson tilldelar i sin tidigare i höst utgivna studie Ordens asyl rimligt nog Sebald en central plats i ”den moderna exillitteraturen” vid sidan av författare som Kafka, Joyce, Beckett, Nabokov, Celan och Gombrowicz. Till Kafka häftar Sebald för övrigt tydligt i skuld. Och i alldeles för hög grad dessutom, menar somliga kritiska röster som inte har varit så mottagliga för Sebalds förvandlingsnummer i ultrarapid och novemberljus.

Till saken hör att Sebald verkligen är besvärlig att ringa in. Hans fyra stora prosaböcker, de verk hans berömmelse vilar på, Svindel. Känslor (1990), Utvandrade (1992), Saturnus ringar (1995) och Austerlitz (2001), är både formmässigt och tematiskt sannskyldiga hybridtexter och rymmer inslag av självbiografi, resereportage, kulturessäistik och skräckromantik. Romankonst? Tja. Fyra ben gör inte nödvändigtvis en rokokomöbel till en zebra (fast kanske). Böckerna ifråga rymmer dessutom svartvita och ibland oskarpa eller underligt beskurna fotografier – av vykort, portgångar, tågbiljetter, familjemiddagar, vad som helst – som på ett lustigt vis både förstärker och underminerar den dokumentära trovärdighet som Sebald så metodiskt och försåtligt bygger upp i själva texten.

Ja, försåtligt. För Sebald är inte alltid så dokumentär eller sanningsenlig som han ger sken av att vara. Kanske förutsätter hans lek med perspektiv och möjligheter i själva verket ett visst mått av mystifikation och iscensättning och självsabotage, något slags fritt lekutrymme bortom all melankoli och den narcissism som kan dölja sig i en sådan.

Dikt, prosa, essä inleds med ett nyöversatt verk av en något mindre komplex karaktär, diktsviten Efter naturen (1988), Sebalds litterära debut, där Sebald med rolldiktens och kulturhistoriens hjälp fortfarande söker efter en lämplig form för det han vill göra, och avslutas med en mer prosaisk och likaledes ny­översatt text, den av politiska skäl omdiskuterade essän Luftkrig och litteratur (1999), som handlar om terrorbombningarna av tyska städer under andra världskriget. Båda dessa verk – som liksom allt annat av Sebald på svenska är översatta av den mästerliga Ulrika Wallenström – gör författarskapets grundförutsättningar lite tydligare. Och är väl värda att läsa och begrunda för sin egen skull

Men vill man utsätta sig för minneslabyrinten Sebald – för det förflutna som livskälla och tvångsföreställning, oändlighet och sylvass punkt – är det till Panachevolymens resterande niohundra sidor man får vända sig.

Nils-Aage Larsson