Ulf Erikssons genombrottsdecennium var 80-talet. Han ansågs på den tiden vara en begåvad poet och en trögläst prosaist; en lyrikens fridykare som när han skrev romaner drog på sig tungdykarens hjälm och blyskor.
Det, och ett rätt snålt mottagande i ett par större svenska tidningar, fick mig att känna läsmotstånd inför Ulf Erikssons senaste utgivning, en novellsamling med den något pretentiöst klingande titeln Okeanos.
Nu har jag dock, skamligt försenad, till sist övervunnit min rädsla för att fastna i ett syntaxens Sargassohav och kastat mig ut i Okeanos, som enligt nätuppgifter är en flytande ringlinje, den världsflod som enligt grekisk mytologi biter sig själv i svansen. Jag inser nu att Ulf Eriksson har rätt både till en ursäkt och en framskjuten position i den svenska samtidslitteraturen.
Trögläst? Nja, i så fall i positiv mening. De sju novellerna i Okeanos bygger på snabba förflyttningar i tid och rum, plötsliga associationer, utbrytningar, återvändanden, hisnande förflyttningar mellan fantasi och ”verklighet”, konst och liv, drömmar och minnen. Iakttagelserna, berättelserna, formuleringarna rör sig som silverskimrande fiskstim i Erikssons textflod. Denna textens snabbhet och rörlighet gör att läsaren måste iaktta viss långsamhet, vila på simtagen, ge sig själv tid att se och reflektera. Efter ett tag upptäcker man att just denna påtvingade långsamhet i sig utgör ett njutningsmedel.
I centrum för novellerna står medelålders män, ofta med tydliga biografiska drag av författaren.
De tycks leva i ett ”efteråt”, i en med konst eller konstföremål förknippad värld av minnen. Förhållandet till samtiden pendlar mellan främlingskap och flanörmelankoli.
En semestrande familjefar köper en hummertina i miniatyr på ett akvarium, en helgledig vaktmästare gör en svamputflykt, en expert på Cervantesöversättningar äter frukost i Madrid och läser i tidningen om den svenska sjunkna ubåten Okeanos …
Någonstans i texterna öppnar sig, inte sällan bokstavligt, ett slukhål; en verklighet uppslukas eller äts upp av en annan.
Det låter kanske inte så muntert. Men det fina här är att Ulf Eriksson inte bara bevarat sin ungdoms förtjusning i filosofiska spekulationer utan också har utvecklats till en underfundig humorist som kan låta namngivna ”verkliga” bekanta i det svenska kulturlivet få biroller i denna skröna eller spökhistoria. Samtidigt kan han som få andra skriva fram dofterna och stämningarna i det svenska folkhemmets förhoppningsfulla förorter, hans författarskaps urhem, det förlorade men av poesin ständigt återskapade barndomslandet.
Liksom förorten (varken stad eller landsbygd) är Ulf Erikssons noveller ett slags mellanrum: ibland vistas man i en dikt, ibland i en essä, ibland i något som är varken eller.
Jag gillar det. Möjligen kan det bidra att jag är ungefär lika gammal som Ulf Eriksson och liksom han har genomlevt både en barndom i en förort och en professionell inskolning i det postmoderna 80-talet. Igenkänningsfaktorn bör man aldrig förringa. Men någon ska ju skriva också om och för vår generation av metalitterära nostalgiker.
.
Fotnot: Ulf Eriksson är medarbetare på GP kultur och recenseras därför av Per Svensson, författare och kulturskribent på Sydsvenskan.
