”Det tog ungefär lika lång tid som det tar för en hungrig man att äta middag”, sade cheyenneindianen Two Moons senare. Han var en av de drygt femtonhundra sioux-, cheyenne och arapaho-krigare som med Crazy Horse i spetsen stred mot general George Armstrong Custer och det sjunde kavalleriet vid Little Bighornfloden i Montana i eftermiddagshettan, söndagen den 25 juni 1876.
Konfrontationen var våldsam: kulorna slog ner överallt – de ”lät som bin” enligt Two Moons – och krutröken låg stundtals så tät att det var svårt att skilja på fiende och vän. Åtskilliga av Custers soldater var unga och oerfarna och drabbades av panik. ”De visste inte hur de skulle skjuta”, påpekade siouxindianen Standing Bear. ”När vi gick till angrepp mot dem kände jag mig ledsen för deras skull, de såg så rädda ut. Många av dem låg på marken med sina öppna blå ögon och väntade på att bli dödade.”
Det läger under siouxhövdingen Sitting Bull som Custer angrep sträckte sig flera kilometer längs floden och var ett av de största i sitt slag någonsin.
Major Renos styrka på 178 man anföll vid tretiden, men blev tämligen omgående tvungen att retirera till en höjd och fick sedan utstå ett och halvt dygns ytterst besvärlig belägring där. Custer tog med 220 man sig an en annan del av det väldiga lägret.
Enligt en nästan absurt exakt sentida uppskattning ska den delen av drabbningen ha varat mellan 16:18 och 17:25 – Two Moons jämförelse var alltså inte så dum. Ingen i Custers styrka överlevde. Och om de belägrade på ”Reno Hill” inte så småningom hade fått förstärkning av en styrka under kapten Benteen hade det kunnat sluta på samma sätt också där.
Benteen fick ett bud från Custer om att skyndsamt komma till undsättning, men valde alltså att undsätta Reno istället. Benteens avsky för Custer spelade sannolikt in.
Little Bighorn var prärieindianernas största seger över armén och chockade ett USA i färd med att fira hundraårsminnet av självständigheten, men ledde föga förvånande till att man skickade ut ännu fler soldater för att en gång för alla kuva de motspänstiga ”vildarna”. Och det lyckades man successivt med, i varje fall militärt och politiskt. Massakern vid Wounded Knee den 29 december 1890 – då cirka trehundra siouxindianer, merparten av dem kvinnor och barn, sköts ihjäl och många av dessa på nära håll – blev den beklämmande slutpunkten på indiankrigen.
Det på sitt sätt lika krigiska försöket att ”civilisera” indianerna och få dem att överge sitt språk och sin kultur upphörde emellertid inte på länge.
Custers ”heroiska” slutstrid antog mytiska dimensioner redan när nyheten om den spreds. Efter några år hamnade den på repertoaren på Buffalo Bills vilda västern-show, där också tvättäkta siouxindianer medverkade – och under turnén 1885 till och med Sitting Bull. Tala om absurdistisk – eller postmodernistisk – ironi! Verkligheten reducerad till spektakel. Sitting Bull utklädd till Sitting Bull.
Den första filmen om drabbningen gjordes 1912, men det var De dog med stövlarna på från 1941 – med Erroll Flynn som den för sina vackra och långa lockar berömde generalen – som blev den stilbildande på området. (Custer var för övrigt kortklippt vid Little Bighorn och hade börjat få ett rätt så högt hårfäste – sannolikt var det därför han inte blev skalperad. Däremot fick han en pil uppkörd i sin lem.)
Det finns förstås hela prärier av text om det som hände (eller inte hände) vid Little Bighorn. Men Tommy Erikssons Custers sista strid: en biografi: drabbningen vid Little Bighorn 1876 är något så ovanligt som en grundlig svensk bok i ämnet. Som populärhistorisk översikt mäter den sig utan problem med till exempel Nathaniel Philbricks lika omfattande Custervolym från ifjol, The last stand: Custer, Sitting Bull, and the battle of Little Bighor, men tonen i Erikssons framställning är personligare och varmare.
Dessutom är kartorna – nog så viktiga för att man ska kunna följa med i drabbningens komplicerade förlopp – faktiskt snäppet bättre.
Custers sista strid kallas alltså biografi på omslaget och titelsidan, men även om den självcentrerade och ofta motsägelsefulle Custer – och hans lojala, men på sitt sätt nästan lika självcentrerade hustru Libbie – får en hel del utrymme, så handlar framställningen i minst lika hög grad om prärienomadernas värld och deras långa rad av konfrontationer med de vita.
Eriksson har kort sagt skrivit en riktig ”indianbok”– som fungerar fint som ett komplement till och en uppdatering av Dee Browns klassiska historik om indiankrigen, Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee (1970). Det har hänt en hel del på forskningsfronten sedan Brown skrev.
Den populärhistoriska framställningsformen, med sin tonvikt på yttre dramatik och anekdotiskt berättande, ställer sig för all del i vägen för den historiska och antropologiska komplexiteten ibland.
Går man till Jeffrey Ostlers standardverk The plains Sioux and U S colonialism from Lewis and Clark to Wounded Knee (2004) får man naturligt nog ett betydligt bättre grepp om de historiska processernas och de strukturella faktorernas betydelse i sammanhanget, men detta är inte nödvändigtvis någon invändning mot Erikssons bok.
Hur som helst är det förfärande uppenbart att det som hände vid Little Bighorn, och Wounded Knee inte enbart berodde på ett antal specifika militära och historiska omständigheter eller några nyckelpersoners beslut. Det ingick också i ett större politiskt – och imperialistiskt – mönster, precis som, säg, Guantanamo, gör idag. Det fanns – och finns – en logik i maktens arrogans.
Men med hjälp av de suggestiva populärhistoriska ögonblicksbilderna hos Eriksson och andra kan man å andra sidan upprätta en sorts klarvaken direktkontakt med det förflutna – Two Moons! Standing Bear! mitt i bisvärmen av kulor! – och därmed få ett incitament att läsa och fundera vidare. Somliga grundläggande mänskliga frågor infinner sig alldeles självmant. Hur betraktar och bemöter vi idag dem vi uppfattar som ”de andra”? Och vilka är egentligen ”vi”?
Försöker man på allvar förstå vad som hände där i eftermiddagshettan vid Little Bighorn för 135 år sedan så hamnar man mitt i vår egen motsägelsefulla tid, tro inget annat.
