Nils-Aage Larsson har läst två böcker om hanteringen av förra årets pandemi. När ekonomin och politiken får tolkningsföreträde också i medicinska sammanhang, riskerar följderna av influensapandemier att bli mycket värre, skriver han.
Det är lätt att tänka på svininfluensan H1N1 förra året som en pandemi som kom av sig och bara rycka på axlarna åt alltihop. Löpsedlarnas ödesmättade rubriker kom i varje fall på skam den gången också. Det blev ju ingen ny spanska sjukan av svininfluensan – lika litet av fågelinfluensan H5N1 fyra år tidigare.
Om man vill kan man förstås bli upprörd över att vaccintillverkaren GlaxoSmithKline tjänade en massa pengar på den möjligen överflödiga svenska massvaccineringen. Tyskland hade proportionellt sett lika många dödsfall som vårt land trots ett betydligt mindre vaccinationsprogram. Det dog 27 människor av svininfluensa i Sverige och 239 i Tyskland, vilket motsvarar 2,9 dödsfall på en miljon invånare i båda länderna. Frågan är bara vilka slutsatser man egentligen kan dra av sådana lösryckta siffror.
Jag hittar siffrorna ifråga i en nyligen publicerad rapport som heter just Pandemin som kom av sig. Den är författad av Marina Ghersetti och Thomas A Odén vid Institutionen för journalistisk, medier och kommunikation vid Göteborgs Universitet och handlar (för att citera dess undertitel) om ”svininfluensan i medier och opinion”. Det är alltså inte svininfluensan som sådan som står i fokus, utan rapporteringen och uppfattningarna om den. Rapporten är gjord på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, en omständighet som möjligen kan förklara dess pedagogiska överskådlighet och (ibland lite väl) neutrala tonfall.
Ghersetti och Odén går metodiskt igenom det mediala pandemiförloppet från och med slutet på april 2009 och diskuterar olika aspekter av rapporteringen, graden av saklighet, förhållandet till informationskällor som WHO och Smittskyddsstyrelsen, förmågan till journalistisk självkritik och så vidare. De tittar också närmare på myndigheternas informationsstrategier och på vad som – att döma av diverse intervjuundersökningar – nådde fram i informationsbruset. Får man tro undersökningarna var det inte alltid det som myndigheterna hoppades och trodde: människors uppmärksamhet är helt klart ganska selektiv, för att inte säga nyckfull. Också journalister och informatörer hade vissa problem med att filtrera och bearbeta information.
Den upprörda och ibland lätt paranoida debatten om vaccinets eventuella farlighet pågick dessutom i hög grad utanför de traditionella medierna, inte minst på diverse bloggar. På Youtube kan man för övrigt fortfarande se ett klipp där en stackars kvinna (enligt vad som påstås i klippet) bara klarar av att gå baklänges på grund av vaccinet. Om vi nu hade befunnit oss i en riktig Philip K Dick-roman istället för i något som bara är ett halvdant plagiat på en sådan så hade vi förstås också fått veta vilken planet kvinnan ifråga kommer ifrån. (Jag gissar på Uranus.)
Det är hur som helst värdefullt att rapporten tar upp den i vid bemärkelse paranoida dimension som pandemin fick – de så kallade sociala medierna skapar kanske inga paranoida fantasier, men är helt klart väldigt bra på att sprida och förstärka dem. Bör också Smittskyddsstyrelsen lägga ut klipp på Youtube nästa gång vi drabbas av en pandemi? Till saken hör att människors (medicinska) baskunskaper varierar kraftigt – liksom förmågan att kunna leta upp och hjälpligt värdera kvalificerad information.
Alla som sysslar med krisplanering borde nog läsa Pandemin som kom av sig. Ja, allmänreportrar och redaktionschefer också. Den är lärorik. Och lite skrämmande. Fast också märkligt uddlös ibland. Jag saknar till exempel en diskussion av de överväganden som kan ha legat bakom det europeiska (och därpå svenska) påbudet att svininfluensan skulle kallas ”den nya influensan”. Det är möjligt att jag har läst för mycket Philip K Dick, men jag har ett intryck av att det var hänsyn till köttindustrin och inte ett behov av virologisk exakthet det handlade om i det här fallet. Om 1918 års myndigheter hade varit lika vackert omsorgsfulla och kallat spanska sjukan den nya influensan så hade 2009 års svininfluensa varit den nynynynyaste (pandemiska) influensan. Och där satt den sympatiska och balanserade chefen för Smittskyddsstyrelsen Annika Linde i teverutan och försökte övertyga oss om att man borde säga ”den nya influensan” och att dumheten av någon anledning inte alls var dum.
En struntsak? Javisst, i det nuvarande läget. Men man kan undra hur det står till med myndigheternas – och WHO:s – integritet i skarpa lägen. Också där hade Ghersetti och Odén – som tar upp diskussionen om WHO – gärna fått gå mer på djupet.
Smittskyddsläkaren Björn Olsen brukar liksom Annika Linde ofta skymta i tv-rutan i pandemisammanhang och är även han en utmärkt influensapedagog: tydlig, begriplig och vardagligt konkret. Men eftersom han inte representerar någon myndighet behöver han inte ta några diplomatiska hänsyn. Hans bok Pandemi – myterna, fakta, hoten är en utmärkt och faktiskt riktigt lättläst introduktion till ämnet pandemier, inklusive spanska sjukan, fågelinfluensautbrottet i Hongkong 1997 (då världen hade tur), sarsepidemin 2003 (då världen hade tur), fågelinfluensan 2005 (då världen åter hade tur) och den ständigt förvärrade pandemiska ”sjukdomen” antibiotikaresistens (där turen håller på att ta slut).
Det är också en av de argaste böcker jag har läst på mycket länge – lika välartikulerat och nyanserat arg, för övrigt, som kulturkritikern Mike Davis fem år gamla bok om fågelinfluensan, Ett monster vid vår dörr. Davis kritik riktar sig framför allt mot den epidemiologiska ryska roulett som kallas industriell djuruppfödning – Olsen, för sin del, vänder sig mot en lång rad globala och lokala omständigheter, inklusive okunniga (?) politiker (han klär av jordbruksministern och socialministern enbart genom att citera dem) och kortsiktiga ekonomiska prioriteringar. Men det han framför allt brännmärker är en farlig samhällelig och institutionell fantasilöshet när det gäller pandemier. En fantasilöshet som bland annat gör att frågan om svensk (eller nordisk) vaccintillverkning försvinner från den politiska dagordningen så fort pandemihotet inte längre anses vara absolut överhängande. För Olsen är det av både medicinska och mänskliga skäl självklart att vi bör tillverka vaccin lokalt eller i varje fall regionalt.
Grundproblemet i sammanhanget är förstås att vi lever i en värld där ekonomin och politiken väldigt ofta får tolkningsföreträde också i medicinska – läs: virologiska, bakteriologiska och ekologiska – sammanhang. Det riskerar att göra följderna av till exempel influensapandemier (som är ofrånkomliga) mycket värre än de skulle behöva vara. Tättbefolkade slumområden innebär i det sammanhanget i själva verket en global hälsorisk på sikt.
Antibiotikaresistensen går till skillnad från influensan att påverka direkt – genom minskad antibiotikaanvändning framför allt, men också genom ett klokare sätt att bedriva sjukvård i allmänhet. Fortsätter resistensutvecklingen som nu – och allt talar tyvärr för att den kommer att göra det – kan en vanlig lunginflammation bli lika farlig framöver som den en gång var innan det fanns antibiotika.
Och nej, svininfluensan kom inte alls av sig. Den fick bara mindre allvarliga följder än man hade skäl att befara när den började ta död på unga friska människor i Mexiko. Olsens syrliga kommentar om alla som lättvindigt har kritiserat den svenska massvaccinationen är värd att lägga på minnet: ”Det är förunderligt hur många som i efterhand säger sig ha haft en kristallkula när de i verkligheten har en backspegel.”
