I Karlfeldts sena diktsamling ”Hösthorn” finns en rolig dikt med titeln ”Kyrkosångarna”. Rutinerat skissar Karlfeldt ännu en dalmålning på rim, men här är temat krocken mellan tradition och modernitet.
Till Leksands kyrka kommer till midsommardagens mässa tre främlingar i automobil, en ”vagn utan hästar”. Det antyds att herrarna är bakis efter midsommaraftonens svirande. Den förste är ”konungason”, lång som en humlestör, den andre är röd och fet, men sjunger så ögonen tåras. Den tredje är som folk är mest, en tjänstemannatyp. Det är den tredje som skaldar, och han målar i ord sina vänner Anders Zorn och konungasonen prins Wilhelm.
Erik Axel Karlfeldt och Anders Zorn är bara två av den nationalromantiska guldålderns många stora konstnärer, de som bygger en mytologisk lustgård för det svenska nationella projektet vid förra sekelskiftet. De befolkar myten med kullor och masar och björklöv. Zorn och Carl Larsson var ohyggligt framgångsrika, de satte tänderna i folksjälen och har inte släppt greppet ännu.
Zorn var helt medveten om att han skapade nya ideal.
Zorn var helt medveten om att han skapade nya ideal. 1897 målar han ”Midsommardansen”, där blyga par dansar mellan härbren i den ljusa natten. "Jag är glad att ha gjort den", skriver Zorn.
Han hade också skänkt Moraborna majstången. Prästerna gillade inte hedniska seder, och bönderna tyckte att det var barnsligt. Men Zorn ville ha majstång, och beställde en av lokala snickare, som en regissör väljer rekvisita. Majstången accepterades.
En av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också. Det var inte så roligt, inte för honom, och inte heller för hans fru Emma.
Nationalmålaren Anders Zorns förhållande till moderniteten är den röda tråden i Per Svenssons mycket läsvärda biografi, ”Zorn – ett liv, en tid”.
Den unge Anders Leonard fick en rivstart i konstlivet, trots en darrig början. Gossen var ju oäkting. Hans mamma var säsongsarbetare som många dalkullor, och som buteljsköljerska på bryggeri i Uppsala blev hon uppvaktad av den tyske bryggaren Zorn.
Han fick sitt genombrott redan som tjugoåring, och vid 25 kallades han geni.
Han erkände sonen med ett litet arv, men hade ingen kontakt. Pojken uppfostrades av morföräldrarna i Mora. Hans begåvning upptäcktes tidigt, han var flink med täljkniven och det imponerade brett. Med fars pengar kunde han gå på läroverk i Enköping och sedan Konstakademin i Stockholm.
Han fick sitt genombrott redan som tjugoåring, och vid 25 kallades han geni. Som helt ung träffade han också den kultiverade familjeflickan Emma Lamm, och de förlovade sig i hemlighet. Emma Lamm gjorde till sin uppgift att kultivera Zorn, och förverkliga hans idéer om konstnärsborgen Zorngården i Mora.
Zorngården är i stora delar Emmas verk.
Anders skrev i brev att han ”som inte var okänslig för kvinnlig fägring” ändå hade fastnat för henne, var inte det konstigt?! Men att fästmannen var mer uppriktig än romantisk avskräckte henne inte.
Via Emmas släkt kom Zorn tidigt i kontakt med välbeställda mecenater som beställde porträtt och öppnade dörrar till kunder i England och USA. Inom några år var Zorn världsberömd, han hyllades av kollegor som Sargent i USA och Ilja Repin i Ryssland. Han blev rik, otroligt rik, när han dog 1920 värderades han till mer än 87 miljoner i dagens penningvärde.
Nationalklenoden Anders Zorn har varit föremål för massor av biografier, och några av oss minns, med blandade känslor, Gunnar Hellströms lätt självförälskade film om horbock bland villiga kullor. Men Per Svensson, som är Augustnominerad i fackboksklassen, blåser liv både i Zorns samtid och hans historia. Språket är en njutning.
Svenssons biografi är mer kulturhistoria än konsthistoria, och det är bokens största förtjänst.
Svenssons biografi är mer kulturhistoria än konsthistoria, och det är bokens största förtjänst. Författaren har sysslat med det nationella projektet i decennier, och det är en fröjd att se honom botanisera i den svenska mytologiska lustgården, med hjälp av alla tidens viktigaste författare.
Elegant använder han Strindbergs ”Röda rummet” som guide, vare sig det handlar om Konstakademien, bohemerna i Lilljans, prostitution eller konstrecensionens intåg i pressen. Eller för den delen antisemitiska utfall mot judiska förläggare och mecenater.
Vi får helt nya bilder av entreprenören Zorn som gör lycka i USA, väjer för gangsters i Chicago och får porträttera president Grover Cleveland. Och vi kommer ofta nära aktörerna i vardagen. En juldag är det kalas hemma hos Carl och Karin Larsson, med ”svenska smaker” som brännvin, inlagd sill och lingonsylt. Men någon sallad fick de inte för ”Karin var redan pirum och hade hällt min chartreuse i stället för olja över salladen). Hep!
Äktenskapet mellan Anders och Emma har beskrivits som olyckligt, men Per Svensson gör en ömsint analys av Zorns tidiga målning ”I badet”. En ung kvinna står naken i en badbalja i ett hotellrum i Paris: En lycklig kärleksförklaring till Emma.
Den åldrade Zorn är däremot inte vacker att skåda. Han är märkt av sprit och syfilis, och framför allt jagad av sin arbetsnarkomanis demoner. Samtiden tog sin hand ifrån honom. Den gamle kändes inte längre modern, trots att han målade sina mulliga kullor ännu mer frenetiskt än förr. Salongsporr och grosshandlarkitsch, tyckte kritikerna, och det stämmer ofta. Han, den moderne entreprenören hade tjänt ut.
I kulissen väntade Grünewald, Hjertén och Dardel med hoppfullt blått i penseln.
Men den utbrände Zorn kunde flamma upp i sina sena självporträtt, i vargpäls och röd kostym. En utbränd jävel vid staffliet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Minnet och rädslan” av Jesper Högström
LÄS MER:Recension: ”Netanyahus” av Joshua Cohen
LÄS MER:Recension: ”Imperiets barn” av Liza Alexandrova-Zorina
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
