Efter att pandemin tog slut var det som att ingen orkade tala om den längre, konstaterade en kompis nyligen. Att säga ”I dessa tider” har blivit ett internskämt som man drar med himlande ögon. Det var som om vår gemensamma självömkan blev så högoktanig att vi inte stod ut längre. Det fanns ingenting att säga om det nu. Var vi inte pinsamt naiva då, i den tid som var då, nästan-nyss?
Den gemensamma känslomässiga samhällsutvecklingen tänker jag på när jag läser Maria Stepanovas ”Vinterrit 20/21”, skriven under datja-exilen utanför Moskva, i den mörka vintern 2021. Här finns riktigt typiska pandemi-rader som ”På stadens torg och gator: / Tomt som om det var krig, revolution / Epidemi, VM-final.”
Ah, som vi häpnade över tystnaden, då, för en stund när tjattret upphörde – för att sedan tillta i intensitet.
I texten står Stepanova, känd för den hyllade romanen ”Minnen av minnet” som kom 2019, med ena foten i en översättning av Ovidius exiltexter, som han skrev efter att han retat upp kejsaren i Rom. Den andra står stadigt i en uppsjö av litterära referenser, bland annat vad som ser ut att vara fragment från den holländska upptäcktsresanden Gerrit de Veers dagbok från då han var fastfrusen i ishavet 1596. I denna ytterst splittrade diktsvit blandas detta med dikter från ruinerna av en kärlekshistoria och så snön som hela tiden faller, utanför datjan, i Rom, i Staden.
Det finns poeter som verkligen aktiverar läshjärnan, och Stepanova är en av dem.
Tideräkningen är upplöst i de här dikterna, och det är kusligt förebådande. Som Stepanova skriver i förordet, angående det som hände både före och efter pandemin, men som på allvar bröt ut vid Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022: ”År 2014, när Ryssland inledde kriget mot Ukraina, började 1900-talet kolonisera nuet, och det förflutna blev till en kraft som aktiv stöpte om världen – till det sämre.”
En kraft som bekant också drabbat de ryssar som försökt göra motstånd. Stepanovas tidskrift Colta har blivit nedstängd och hon lever numera – på riktigt – i exil i Berlin.
Med det sagt, det är inte ofta man läser en diktsamling som har ett närmast ursäktande förord. Författaren ser tillbaka på de idealistiska idéer som hon hyste initialt: Hoppet om ”pandemin som ett slags motgift; trots allt var detta något som hela världen genomlevde tillsammans, kollektivt, vilket skedde för kanske den första gången i mänsklighetens historia (…)”. Det var ett krig utan fiende, och så vidare.
Det finns poeter som verkligen aktiverar läshjärnan, och Stepanova är en av dem. Detta är inga dikter som vänligt tar en i handen, man får kämpa lite. Men så dyker rader som ”Er tunga ligger stum i min mun.” upp, som bara är helt perfekta.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: "Minnet av minnet" – Maria Stepanova
LÄS MER:Recension: ”Tidstillflykt” av Georgi Gospodinov
LÄS MER:Recension: ”Jag önskar mitt hem aska” av Darja Serenko
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
