Jag arrangerade en teaterturné en gång. Eller turné och turné … vi var sex glada amatörer som under en helg gjorde tre föreställningar i lika många städer. 200 personer såg showen, tekniken strulade, jag ramlade igenom ett scengolv och projektet gick nätt och jämnt plus minus noll.
Tältprojektet lyckades med bedriften att från maj till september 1977 turnera med en fyra timmar lång teaterpjäs – ”Vi äro tusenden” – om arbetarrörelsens historia sedan 1879.
120 personer – plus barn och husdjur – färdades i ett 30-tal husvagnar, lika många bilar, fyra bussar, två långtradare, fyra lastbilar, ett ambulerande dagis och en gaffeltruck (!) från Kiruna i norr till Köpenhamn i söder.
Över 100 000 människor såg föreställningen i det enorma tältet med 1 500 sittplatser.
Över 100 000 människor såg föreställningen i det enorma tältet med 1 500 sittplatser. Runt 1 000 volontärer engagerades lokalt.
Och allt gjordes utan statliga medel eller med hjälp av något tyskt bokningsbolag. De fria musikteatergrupperna – Narren, Nationalteatern, Nynningen, Oktober, Tidningsteatern – och frifräsarna som gick samman drevs av entusiasm och politisk övertygelse.
Man blir andfådd bara man tänker på det.
47 år senare har Lars Jacob Jakobsson och Peter Wahlqvist – båda från Nationalteatern – satt ihop en bok som skildrar hur Tältprojektet gick från idé till verklighet.
I ”Tältboken” får vi följa hela processen, från det första stormötet i augusti 1976 till den sista föreställningen ett drygt år senare.
I ”Tältboken” får vi följa hela processen, från det första stormötet i augusti 1976 till den sista föreställningen ett drygt år senare. Allt finns noggrant redogivet – jakten på det perfekta tältet, repetitionerna, bygget av dekor och rekvisita, fotbollsmatcherna som Tältprojektets fotbollslag Sparka & spring IF spelade på varje ort.
Den som gått och grunnat på vilken basstärkare som Jimmy Olsson och Nikke Ström lirade på behöver inte längre leva i ovisshet (svaret finns på sida 137).
Det är en detaljrik och faktatät prosa vi har att göra med. Enstaka brasklappar – ”en sida för tekniknördarna” – visar vilka stycken man kan bläddra förbi. Andra saker, som schismen mellan rockkillarna och jazzkatterna, bara antyds.
Pjäsens tre akter är återgivna scen för scen, ibland replik för replik. Det fyller visserligen en funktion – ”Vi äro tusenden” är aldrig utgiven i sin helhet, vare sig på film eller på lp – men är kanske inte den roligaste läsningen.
Men att författarna har intervjuat 60 personer som var inblandade i Tältprojektet märks tyvärr inte i framställningen. Texten är nästan helt fri från citat och anekdoterna är få.
Bilden av att alla låg med alla, som det bland annat antyds i Johannes Brosts memoarer ”Dö inte nyfiken!” (2014), reduceras till ”ett illasinnat rykte”.
Bilden av att alla låg med alla, som det bland annat antyds i Johannes Brosts memoarer ”Dö inte nyfiken!” (2014), reduceras till ”ett illasinnat rykte”.
Mängder av namn nämns utan att vi får lära känna dem. Jakobssons och Wahlqvists bok är saklig och med all säkerhet korrekt, men saknar lukter, smaker… ja, kött helt enkelt.
För de medverkandes vittnesmål hänvisas till Johan Fornäs avhandling ”Tältprojektet – musikteater som manifestation” (1985).
Samtidigt kan man uppskatta att författarna har tagit med detaljer och aspekter som en utomstående, mer sensationslysten, journalist kanske hade utelämnat.
”Tältbokens” stora behållning är i stället det rika bildmaterialet. Både själva teaterföreställningen, förberedelserna och livet runtomkring är representerat mellan pärmarna.
Det är progg- och 70-talspornografi i sin bästa form: gigantiska pilotglasögon, bröstfickor som putar ut av cigarettpaket, inte en bh så långt ögat kan nå.
Folk heter saker som Tarzan, Tofte och Ninne. På en bild sitter Eva Remaeus och Totta Näslund och stickar i en soffa. På en annan spelar Johannes Brost boule med Hans Mosesson.
Sven Wollter har en mustasch som hade gjort Tom Selleck grön av avund.
De svartvita fotografierna vittnar framför allt om den gemenskap och solidaritet som var en förutsättning för att Tältprojektet alls kunde bli av. Den kraftansamling som var Tältprojektet blev ju också ett slags slutpunkt för proggen, precis innan punkens generationsskifte.
På så vis är ”Tältboken” ett beaktansvärt tidsdokument över en tid och en rörelse som bevisade att allt är möjligt – även det omöjliga.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Fattar Göteborg vilken guldgruva man sitter på?
LÄS MER:Scientologi rimmar illa med texter om psykisk ohälsa
LÄS MER:Ulf Dagebys sound formade en hel teatergeneration
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
