Det råder ingen tvekan om att Stefan Löfven har levt ett liv och ett yrkesliv väl värt en bok.
Uppväxten i fosterhemmet i Ådalen, den långa fackliga karriären, hur han kastas in som partiordförande under en existentiell kris för socialdemokratin och sedan blir statsminister under en nästan osannolikt turbulent epok – grunddragen är välkända för de flesta.
Detta blir också ett genomgående bekymmer. Har vi inte hört det här förut?
Historien om svetsaren som blev statsminister är mycket välberättad vid det här laget, genom en ocean av intervjuer, reportage, tal och socialdemokratiska reklamkampanjer. Här berättas den igen, utan att vi kommer så väldigt mycket djupare.
Likt en folkhemmets Forrest Gump driver Stefan Löfven oavsiktligt och ibland direkt motvilligt fram genom institutionerna, ända till dess högsta topp. Ett halvsekels historia passerar revy utanför kanslifönstren och kommenteras pliktskyldigt.
Bränner till på allvar gör det egentligen bara en gång: Under finanskrisen 2008, när orderingången tvärnitar och den svenska tillverkningsindustrin är på väg att gå fullständigt i diket. IF Metall-basen Löfven tar strid mot både en ointresserad regering och ett skeptiskt LO och sluter avtal med arbetsgivarna om korttidspermitteringar.
Det är mycket kontroversiellt, men det fungerar. Många jobb räddas. Fackbasen blir politiker, vare sig han vill det eller inte.
Analysen av högerpopulismens framväxt, den största politiska förändringen under Stefan Löfvens aktiva tid, är så grund att läsaren slits mellan viljan att somna och behovet att dunka huvudet i närmaste vägg.
Här kliver författaren ned från läktaren och tar plats på scenen. Han vill något, han gör något, och det engagerar honom fortfarande. Kompromissandet får blod och liv.
Men det är då, det.
När Rörelsens osynliga hand driver Stefan Löfven till partiledarposten några år senare är det jobben han vill fokusera på, men så blir det inte riktigt. Vad blir det egentligen?
De många dramatiska skeendena under Stefan Löfvens sju år som statsminister – migrationskrisen, pandemin, gängvåldets utbredning, de återkommande regeringskriserna – avhandlas skissartat och ytterst tillrättalagt.
Ångrar han något? Inte alls, faktiskt.
Det blev som det blev för att det var som det var. Och i den mån det gick alldeles uppenbart åt helvete berodde det antingen på hopplösa omständigheter eller på att någon borgare eller vänsterpartist agerade oresonligt.
Analysen av högerpopulismens framväxt, den största politiska förändringen under Stefan Löfvens aktiva tid, är så grund att läsaren slits mellan viljan att somna och behovet att dunka huvudet i närmaste vägg.
Den politiska biografin är en erkänt svår genre.
Ska den bli riktigt lyckad krävs dels att författaren faktiskt har ett ärende, dels att lojaliteten gentemot detta ärende tillåts övertrumfa de andra lojaliteter som ett långt liv i politiken ofrånkomligen skapar.
En bättre titel på den här boken hade varit ”Svetsare och statsminister – men i första hand socialdemokrat”.
Om Stefan Löfvens ärende är oklart är lojaliteten desto tydligare. En bättre titel på den här boken hade varit ”Svetsare och statsminister – men i första hand socialdemokrat”.
Partiet tar ansvar och partiet bygger landet. Ibland hamnar partiet i kris, lite oklart varför, men sedan reser sig partiet och tar ansvar igen.
Och inte undra på det. Nästan alla socialdemokrater vi möter i boken är om inte skickliga eller till och med mycket skickliga så åtminstone hyggliga och välvilliga människor. Det är nästan osannolikt.
Jag skriver ”nästan”, för det finns en socialdemokrat som verkligen får sina fiskar varma i boken: Kjell-Olof Feldt, finansminister 1983-1990, som hade mage att kritisera partiet i sin bok ”Alla dessa dagar” från 1991.
”Det var ett svek – för en gångs skull är ordet på sin plats – av episka mått från hans sida. Något sådant knivhugg i ryggen upplevde aldrig jag under mina år som regeringschef. Det är fortfarande något sällsynt i partiets historia.”
Jag citerar passagen i sin helhet, eftersom den säger det mesta om Stefan Löfvens egna förutsättningar för att skriva en intressant politikermemoar.
”Svetsare och statsminister” har sina poänger som småputtrig feelgood-litteratur för partifolk och som inblick i den industrifackliga världen och tankevärlden.
Den som vill förstå mer om svensk politik har däremot inte särskilt mycket att hämta.
Fotnot: Eftersom Ulrika Knutson är skribent på GP Kultur gästrecenseras boken av Viktor Barth-Kron, politisk kommentator på Expressen.
Stefan Löfven och Ulrika Knutson kommer att prata om boken i GP:s monter på Bokmässan på fredag kl 15.30.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Stefan Löfven öppnar upp om det politiska spelet i memoarer
LÄS MER:Därför är Bokmässan bland det bästa vi har
LÄS MER:Recension: ”Minnet och rädslan” av Jesper Högström
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
