Att med avstamp i 1870-talets Sverige ta ett helhetsgrepp om bokkonstens och typografins historia, från Gutenberg till e-bokläsare, med hjälp av Strindbergs "Röda rummet" – är det ens möjligt? Nina Ulmaja och Alexandra Borg har i alla fall gett det ett ärligt försök. Och vilket praktfullt försök sen.
Den prisbelönta formgivaren Ulmaja har visserligen inte gått riktigt lika långt som Christer Strömholm som, när han skulle ge ut sin retrospektiva fotobok "Konsten att vara där" (1991) noggrant såg till att den blev ett par centimeter för hög för vanliga bokhyllor och därför skulle behöva lämnas framme på den hedersplats den förtjänade. Men "Strindbergs lilla röda" är sannerligen inte form- och storleksmässigt buskablyg den heller. 442 sidor tjock, tjugo centimeter bred och tjugofyra centimeter hög är den en rejäl pjäs, som med tyst ironi motsäger sin egen titel.
"Strindberg själv hade förmodligen avfärdat den sortens språkkosmetika som rent trams"
Det är också tydligt att ambitionen med "Strindbergs lilla röda" är både att utbilda och till viss del uppfostra. ”Se här all kunskap ni har förkastat och glömt i er fartblinda förälskelse i ny, snabb teknik och er iver att komma billigt undan!” tycks författarna ropa och går omsorgsfullt och med stort tålamod igenom allt från versala och gemena siffror, till dubbla och enkla ensamrader – de som förr kallades för änkor och horungar innan de 2012 förkastades som sexistiska.
Strindberg själv hade förmodligen avfärdat den sortens språkkosmetika som rent trams. Själv kallade han sin korrekturläsare för ”förbannadt sprutluder” och ”satans enbälling” när denne inte uppfyllde författarens mycket högt ställda krav. Det är också Strindbergs minutiösa detaljomsorg som till viss del motiverar honom och "Röda rummet" som inramning till bokkonstens historia, och visst är hans rasande små brev och meddelanden om böckernas utformning mycket rolig läsning.
Men det är också Strindberg själv som faktiskt sätter krokben för "Strindbergs lilla röda". För det är som om den till bredden fyllda boken inte riktigt vet vilket av sina alla ben den ska stå på. Är det en bok om bokkonstens historia? En handbok för den som vill arbeta med eller kanske bara veta mer om bokformgivning och typografi, eller en noggrann redogörelse för Strindbergs arbete med "Röda rummets" ursprungliga form och dess efterföljande skepnader?
Kopplingarna mellan Strindberg och modernisten och Penguin-formgivaren Jan Tschigold eller den nutida konceptbokformgivaren Nina Brooms är till exempel minst sagt krystade. Strindberg hamnar också snarast i vägen för den veritabla flodvåg av något svårsorterad men högintressanta information, om allt från tryckeribråk på 1400-talet till digitaliserade typsnitt, som författarna grävt fram, men till synes skohornat in i avsnitt kopplade till just Strindberg snarare än bokkonst. Jag kommer också flera gånger på mig själv med att svära irriterat när jag försöker hitta tillbaka till roliga små faktabitar med hjälp av det tyvärr hopplösa registret.
"Jag förutspår dessutom julklappssuccé, trots det något nischade anslaget"
Med det sagt kommer jag nog inte stoppa in "Strindbergs lilla röda" i bokhyllan igen, trots att den till skillnad från Christer Strömholms fotobok faktiskt med ett nödrop får plats där. Den är nämligen omöjligt att känna sig färdig med och jag har svårt att sluta bläddra tillbaka, häpna, skratta högt, och bokmärka.
Jag förutspår dessutom julklappssuccé, trots det något nischade anslaget. Till alla typografi- och bokformnördar därute: om något av paketen under granen i jul är fyrkantigt och väger som en och en halv liter mjölk är det någon i din familj som uppenbarligen känner dig riktigt väl. Grattis.
