I Agota Kristofs bok ”Spikar” går en rörelse genom alla dikter: rörelsen bort. En rörelse som leder mot döden, glömskan, stillheten. Det går att läsa denna rörelse i relation till exilen som varit så viktig i Kristofs författarskap, men det går också att läsa den existentiellt.
Samtidigt, paradoxalt nog, insisterar dikten på att stanna kvar. Den ringar våldsamt in nuet. ”Ingen orsak att byta trottoar / ingen orsak att ge sig av upp i bergen”. De döda får inte heller lämna, inte på riktigt, precis som i tvillingtrilogin.
I ”Spikar” existerar allt på samma gång: de levandes sfär, de dödas sfär och språket (litteraturen) som upphäver gränserna däremellan. Kristofs egen biografi, fiktionen, allt ryms i hennes diktlandskap, trots eller kanske på grund av det enkla språket. Kennet Klemets har förtjänstfullt tagit fasta på dess rytm i sin översättning.
”Spikar” är Kristofs enda utgivna diktbok bland en rad pjäser, romaner och noveller. Den består av dikter skrivna innan framgången med ”Den stora skrivboken”, och räcktes över till förlaget kort innan hennes död 2011. Frånvaron och förlusten som hela tiden gör sig påmind i ”Spikar” är inskriven i dess tillkomst.
Bokens första och längsta del ”Ungerska dikter” är ett eko av de förlorade ungdomsdikter som blev kvar i Ungern innan hon som 21-åring flydde till Schweiz, en förlust hon aldrig kom över. Så de dikter som finns att läsa i ”Spikar” har hon återskapat ur minnet eller skrivit i exil i Schweiz mellan 1960-talet och 80-talet.
I de ungerska dikterna är språket förvisso direkt men tillåts stora känslor. Det blir rätt ofta lite för storvulet, överbelastat. Jag värjer mig mot rader som ”stormigare än hösten vår kärlek” och det är så mycket månar, stjärnor och moln med vingar att jag nästan rodnar.
Bäst är dikterna som präglas av galghumor och viss ironi. Som i en underbar dikt om en ruttnande död fågel där jaget varken har jord, spade eller händer för att begrava den, bara ”ögon doppade i smutsigt vatten”, tillbytta på en loppmarknad för några utländska småmynt. ”Inget annat såldes för så lite”, konstaterar jaget lakoniskt.
Om man nu ska kalla det dikt förresten. I stort sett samma text förekommer även i romanen ”Igår” där den passerar som prosa. En prosa som förvisso blivit mer poetisk och mjuk än i tvillingtrilogin, men ändå. Flera andra av dikterna i ”Spikar” är lyriskt förtätade versioner som känns igen från ”Igår” och ”Det kan kvitta”.
Även vemodet och det berättande, närmast sagoaktiga draget i ”Spikar” påminner mycket om Kristofs prosa. Likaså teman som döden, självmordet, kriget, exilen och kärleken. Kanske kan man se ”Spikar” som det frö som ledde fram till hennes senare verk. Sagodraget gör sig dock så mycket bättre i hennes romaner och noveller än i poesin.
Något som däremot saknas i prosan men som går att finna i ”Spikar” är ett jag som framträder utan känslomässig distans. Det finns något råare, något som ligger tätt på livet. Det är ett jag som står handfallen inför tillvarons meningslöshet och livets grymhet.
Landskapet framträder också tydligt. Ett övergivet landskap som bär spår av förödelse och pendlar mellan sommar och höstens multnande löv. Landskapet är också i hög grad besjälat, med rader som ”vägarnas steniga kropp den vansinniga smärtan / gömmer sig i trädens ådror”, och vägarna i det leder ingenstans.
Dikterna är fulla av skuggor och stenar, det undflyende och mest konkreta. Och hela tiden finns den där: frånvaron. Det är något eller någon som hela tiden saknas, det är alltid för sent och alla går ändå och väntar:
”Jag väntade på dig när de fjärran tågen anlände / och alla människor gått hem / du vinkade åt mig genom fönstret tåget stannade inte”.
Men som alltid hos Kristof går ingenting att ta för givet, inte ens platsen vi befinner oss på:
”Du vet vi är inte ens här just nu / Vi drömmer bara detta landskap”, heter det i en av dikterna.
I bokens andra och mycket korta del, ”Franska dikter” har dikterna blivit enklare, mindre storvulna, de är från början inte skrivna på hennes modersmål och påminner om att hon såg franskan som ett fiendespråk hon tillskansat sig med stor möda. Den avslutas med en dikt som fångar hennes relation till överlevnad och skrivande:
”Inte dö / inte än / för tidigt för kniven / giftet, för tidigt” och går sedan över till att tala om att jaget ännu tycker om sina händer som rättar till glasögonen ”så att jag kan skriva”.
Jag är tacksam över att ”Spikar” nu finns tillgänglig på svenska, mest av allt som en slags nyckel till att läsa och förstå resten av Kristofs författarskap.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Far inte till havet” av Elin Anna Labba
LÄS MER:Recension: ”Teshne” av Nioosha Shams
LÄS MER:Recension: ”Det kan kvitta” av Agota Kristof
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
