Per Klingberg: Recension: ”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist

Nog har han mutat in ett lättigenkännligt territorium i den svenska litteraturen, John Ajvide Lindqvist. Författarens trick att gifta samman skräckgenrens mest välanvända rekvisita med något typiskt ursvenskt har sedan länge drivits till perfektion.

Ni vet redan hur det funkar. Vampyrer och Stockholmsförorter, Allsång på Skansen och splatter, troll och tullinspektioner. Eller som i den nya romanen ”Sommaren 1985”: en sjöjungfru och sommar i den svenska skärgården.

Precis som titeln visar befinner vi oss i mitten av åttiotalet och berättaren Johannes sammanstrålar ännu en gång med kompisgänget som tillbringar sommarlovet på Särsö, en ö i ytterkanten av Stockholms skärgård. Allt är sig likt och ändå inte. Vid fjorton års ålder är gruppen inte längre barn utan måste börja förhålla sig till ”tjejgrejen och killgrejen”, föräldrar som skiljer sig och det ännu obekanta begreppet självskadebeteende.

Och så finns ju där historien med Danne, den äldre tonåringen som hittades drunknad i början av sommaren. Trots att han hade flytväst. Gruppen har med andra ord en hel del att brottas med. Och allt detta innan pojkarna i gänget gör en utflykt till den klippiga ön Svärtan där de stöter på en svårt sårad sjöjungfru på stranden. De bestämmer sig för att gömma den mystiska varelsen i en sjöbod och efter bästa förmåga vårda den.

När sjöjungfruns sång visar sig fungera som en form av ”akustiskt morfin”, läkande och förförande på en och samma gång, tvingas Johannes och de andra brottas med vad det egentligen är för varelse de har räddat till livet – ett rovdjur eller en välgörare?

Sjöjungfrurs sirensång och mystiska dödsfall till trots är det här nog egentligen en roman om långa sommarnätter och nostalgi över den barndom som aldrig kommer igen

Att en av flickorna i gänget bär det exotiska efternamnet Bradbury ska nog förstås som en insmugglad läsanvisning. Få författare har ju så målande skildrat gränslandet mellan barndomens sagoland och den mer prosaiska vuxenvärlden som Ray Bradbury och det här är en bok som går helt i hans anda.

Till skillnad från Domarö, den påhittade skärgårdsön i den tidigare romanen ”Människohamn”, finns Särsö på riktigt i Stockholms skärgård. Men i ”Sommaren 1985” blir den till ett slags sagoland som snarare vetter mot fiktionens värld än verkligheten, en plats som upplevs som om den var påhittad.

Talande nog sägs just Domarö ligga ”bara någon kilometer bort” – och den klippiga ön Svärtan, där gänget stöter på den sårade sjöjungfrun, liknas vid ”ön på omslaget till Tintinalbumet ’Den svarta ön’, minus borgen”. Själva mötet med sjöjungfrun förklaras i sin tur vara ”något av en E.T.-situation”.

Det är uppenbart att Ajvide Lindqvist har roat sig med att försöka ge nytt liv åt utslitna klichéer genom att låta berättaren uppmärksamma det schablonartade i dem.

På gott och ont är det lite som att få hänga med mäster när han river av ännu en dag i skrivfabriken och visar sina tricks.

Boken är som sagt fylld med väletablerade motiv och figurer– och just för att vi har tagit del av allt det här så många gånger förut lockas vi lätt att tro att jobbet verkligen är gjort. Men under omläsningen blir det tvärtom tydligt att det här är en bok som inte bör synas alltför noga i sömmarna. Självklart är vi som läsare benägna att tro Johannes när han konstaterar att Dannes död präglade sommaren 1985 och gjorde att ett ”allvar hade sipprat in i den lättsamma sommarstämningen”.

Ja, så bör en ung människas död prägla ett litet samhälle på drygt hundrafemtio människor – men när Dannes kompis Krille packad kraschar gängets grillkväll och påstår att han blev mördad slår det mig hur frånvarande temat har varit i större delen av texten. Då är vi mer än tvåhundra sidor in i en trehundratjugosidig roman. Utan att avslöja alltför mycket av romanens handling kan jag konstatera att det här är ett återkommande problem med ”Sommaren 1985”.

Det mörker som släpps in i texten känns mer som en eftergift till Ajvide Lindqvists rykte som skräckmästare än en integrerad del av verket. Upplösningen känns dessutom både påskyndad och antiklimaktisk.

Sneglade den rutinerade författaren på klockan och konstaterade att skrivtiden för just det här projektet hade runnit ut? Av de senaste årens utgivning att döma har Ajvide Lindqvist gott om andra järn i elden så ibland måste det kanske gå snabbt.

Sjöjungfrurs sirensång och mystiska dödsfall till trots är det här nog egentligen en roman om långa sommarnätter och nostalgi över den barndom som aldrig kommer igen. Och som sådan har den sina poänger.

Men ”Sommaren 1985” är helt klart en bok som bör läsas i hängmattan, trevlig för stunden men inte mycket mer än så – kanske inte helt olik det lättdruckna rosévin jag föreställer mig att den ideale läsaren läppjar på.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Varför ignoreras fantastik-litteraturen i Sverige?

LÄS MER:Det sprutar skräck ur den svenska myllan

LÄS MER:Recension: ”Verkligheten” av John Ajvide Lindqvist

Per Klingberg