Härom morgonen slog jag upp tidningen och blev sittande framför en graf. Den tycktes visa temperaturen för september månad, år för år. Jag stirrade på en ensam skyskrapa som skulle föreställa årets mätning. Jag kunde komma på tre sätt att reagera: fort bläddra vidare i förnekelse, resignera eller börja predika för dem i min närhet om att vi borde ”göra mer”. Alltsammans så futtigt, givetvis.
I stället blev jag för första gången riktigt sugen på att kasta tomatsoppa på ett mästerverk. Inte för att det är van Goghs fel att vi är körda, men för att jag sörjer Konsten. Eller, snarare människans förmåga att framställa stor skönhet och varsamt överlämna denna gåva till ofödda generationer. Som tack slänger vi nu rubbet på den stora brasan. Vi förtjänar inte längre van Gogh.
Samma dag börjar jag läsa Fredrik Nybergs nya poesibok, ”Ruiner, andra häftet (XXIII–XLIV)”. Det är en bok som placerar sig perfekt i detta känsloregister, fast med större förfining än ett soppattentat. Boken innehåller tjugo nya ”ruiner” som följer på de tjugotre som utkom 2021 i det ”första häftet”. En ruin är ofta en dikt eller diktsekvens av olika utseende, men det rör sig också om prosa.
Nyberg presenterar ett rätt kaxigt upplägg. Jag tänker mig att man ska säga, ”Nybergs ruinsvit, du vet” på samma sätt som man talat om Ekelöfs Diwan-trilogi – och ja, lånar man omslaget från ”Vägvisare till underjorden” till sin egen bok (första häftet) så får man skylla sig själv. Projektet handlar om att inreda ett omfattande poetiskt ruinlandskap åt en orolig, ensam stämma:
Varje rad är ett ras
Leker ni eller river ni
bland blomsterbuntarna
Isär glider de stora askarnas kronor
Jag kommer aldrig
att vara ängen
Är inte ruinmetaforen ett rätt banalt svar på klimatkollapsens fråga, undrar någon nu. Och hur länge kan man mala på i den romantiska ruinens tacksamt avbefolkade värld utan att det blir tjatigt? På något sätt krånglar sig Nyberg ur dessa tvivel och överraskar, nästan hela tiden. Om en dikt börjar med att ”biblioteket är utdikat” tänker jag ”aha, jag vet nog vartåt den här dikten barkar, vi slaktar kulturarvet!” Det är nog inte fel, men in kommer plötsligt helt andra huvudfigurer som ”riddare” och ”textilier”. Jag vet aldrig riktigt vad det handlar om, men det är väldigt spännande.
Snart går det upp för mig att Richards liv handlar om att ge upp, på kreativa vis. Därtill att acceptera det obegripliga.
Ett igenbommat Arkadien erbjuder uppenbart god jord för den nybergska ordglädjen att spira i. Språkmelodin och den lite ettriga humorn är omisskännliga. Kanske behöver hans vilda ”skogsslyspråk” en tydlig ruinram för att hålla sig till ämnet? Hos yngre poeter har jag på senare tid märkt en dragning till en arkaiserad syntax med ålderdomliga verbformer som ibland irriterar mig en smula. I ruinlandskapet gör sig sådant riktigt bra, särskilt när det paras ihop med underliga nyord: ”Också för oss som äger agens / är det svårt att i smältvattenpulsen domdera.” Ruiner är anakronistiska och röriga museum, som i viss mån alltjämt förvandlas.
Det märks kanske att detta är dikt där guldet finns på satsnivå: jag begrundar oftast en mening i taget. Prosainslagen erbjuder läsaren andra läsarter. I dem skildras olika episoder ur någon vid namn Richards liv. Det tar en stund att begripa vad det har med resten att göra. Snart går det upp för mig att Richards liv handlar om att ge upp, på kreativa vis. Därtill att acceptera det obegripliga.
Det är kul, men faktumet att ”de ruinsinnades oro tilltar” skojas aldrig bort.
”Ruiner, andra häftet (XXIII–XLIV)” är en smärtsam bok. Till skillnad från en graf pekar ruinspråket åt alla möjliga håll, här finns utrymme för oss ännu levande att leka, undra och sörja. Jag vet inte hur många ruiner det blir. Men om projektet fortsätter på samma sprudlande melankoliska vis, är det snart ett verk som förtjänar en burk tomatsoppa.
David Zimmerman är poet, redaktör för Lyrikvännen och kritiker i Sydsvenskan
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Kusinerna” av Aurora Venturini
LÄS MER:Recension: ”Fördolt är minnet” av Mohamed Mbougar Sarr
LÄS MER:Recension: ”Dansa i Odessa” av Ilya Kaminsky
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
