Häromveckan såg jag en regnbåge, och liksom varje gång det sker fylldes jag av en försiktig glädje, det som kallas tillförsikt. Den kulturella föreställningen om skatten vid regnbågens slut gör regnbågen till en symbol för ett slags hopp: det finns något bortom det vi vet, och detta något är något gott, något att sträva efter. Lennart Sjögrens diktsamling vars titel är just ”Regnbågen” har detta som grundpremiss.
Parallellt med min läsning stötte jag på en tanke, denna: det är lätt att uppleva att livet eller tiden, eller omständigheterna, puttar en framåt. Mot detta saknar människan motståndskraft, det är en ofrivillig resa mot ett slutmål som är ett stort ingenting, döden alltså. För att trösta sig själv kan man tänka att det inte är något som trycker på bakifrån, utan någonting som drar i en framifrån och att det som drar är någonting ljust.
Och i ”Regnbågen” finns något ljust som drar. De som dras är människorna, ett ”vi” i obestämbart antal, men de verkar vara många och de ger sig ut på en resa över regnbågen. Under resans gång är det som att människornas yttre gränser upplöses: ”Vi lånade varandras ögon/och vårt seende växte, vi tog in världen/vi såg de som gick över regnbågen/vi var där själva/vi var bland de som reste”.
Diktsamlingen följer regnbågens form och när människorna är uppe på bågens topp sker också ett slags crescendo. Här tvinnas inte bara människorna samman, de tycks uppgå i ett land som kallas Intet. Det är en plats där dröm och verklighet inte skiljs åt. Heller inte det möjliga och omöjliga, människa och djur. Här talar svinet och människan ser plötsligt med ormens ögon. Här stöter vi:et också på ett slags urtidsdjur, en fisk som existerar utanför tiden. Fisken säger: ”Ni kallar mig den stora fisken/men jag är varken stor eller liten/jag tillhör det som inte mäts”.
Det som inte mäts går inte att kategorisera – inte heller tillståndet mellan dröm och verklighet, möjligt och omöjligt. Idén om kategoriernas upphörande laborerar diktsamlingen med genomgående. Intet tycks vara ett land som existerar både i och utanför människan – är det en gemensamt fabricerad dröm, eller en fysisk plats?
Därför är ”Regnbågen” ett botemedel mot den cynism och apati som präglar vår krisartade tid.
Kanske finns ingen sådan skiljelinje alls. Mot slutet ser människorna en varelse de aldrig sett förut, den säger: ”Jag finns ej/och därför ser ni mig idag/ty jag försmår/det som ni menar med att finnas/och att inte finnas.” Livet och döden är alltså inte så givna kategorier som vi tror.
På sätt och vis påminner ”Regnbågen” om Harry Martinsons ”Aniara”: människorna är på väg mot en okänd plats, och resan gör att de existentiella frågorna hamnar i fokus, men Martinsons epos har en tydlig form och uppsättning karaktärer, ”Regnbågen” har inga sådana ramar, vilket är till dess fördel. Också dess form undandrar sig kategorierna, det mätbara.
I den sista dikten är människorna tillbaka på jorden: ”Och åter såg vi krigen/hur de närmade sig utom oss och inom oss/vi såg lögnerna, de bakbundna/och spåren som utplånades/för att ingen skulle minnas”. Det är sorgset. Skulle det inte på andra sidan regnbågen finnas en skatt? På sätt och vis gör det också det – diktsamlingen berättar för läsaren om möjligheten att föreställa sig en annan värld. Skatten är den insikten. Därför är ”Regnbågen” ett botemedel mot den cynism och apati som präglar vår krisartade tid.
Jag misstänker att bilden av regnbågen väntat på att få sin egen diktsamling i Sjögrens författarskap. Den återfinns till exempel också i ”Den stora munnen” och ”Ur människovärlden”. Kanske har Sjögrens gedigna poetiska gärning här nått sin slutform, kanske är det här diktsamlingen med stort D – kanske krävs det viss erfarenhet för att nå dit.
”Regnbågen” visar att det är möjligt att föreställa sig en verklighet bortom de sanningar vi tar för givna, den visar att det finns ett annat sätt att läsa av världen. Utifrån den vill jag därför ge en definition av förstklassig poesi: en sådan som öppnar en reva i verkligheten, en reva som släpper in ljus, ett ljus som gör att läsarens syn på sakernas tillstånd förändras på ett sätt den inte trodde var möjligt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Jag är ett fan” av Sheena Patel
LÄS MER:Recension: ”I’m a fool to want you” av Camila Sosa Villada
LÄS MER:Recension: ”Jag tar inte farväl” av Han Kang
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
