När jag var en tjugo år gammal var Pontus Hultén min specielle hjälte men i min generation var jag relativt ensam om den uppskattningen. 1974 var ju de politiska dimensionerna en huvudsak. Den konstnärliga avantgardismen var ofta något sekundärt.
Pontus Hultén hade under 60-talet gjort Moderna Museet i Stockholm till en av de absolut mest nydanande konstscenerna i omvärlden. Som museiman skulle Hultén bli en av de mest inflytelserika konstproducenterna vi skådat – för Sverige men också världen runt. Och som kritikern Germano Celant påpekade – han var den förste ”curatorn”. Han kom från Nationalmuseums torftiga moderna avdelning med ambitionen att skapa ett modernt museum för 1900-talets konst. På näraliggande Skeppsholmen.
Det hela fick en enastående start med utställningen ”Rörelse i konsten” 1961 där konstnärer som Marcel Duchamp, Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle medverkade bland många andra. Publiken fylkades stort och de tre nämnda skulle göra Hultén sällskap resten av livet.
Sedan följde ”4 amerikanare” 1962 med verk av bland annat Robert Rauschenberg och Jasper Johns och ”Den inre och yttre rymden” 1965 med verk av Kazimir Maljevitj och Yves Klein. 1966 följde den sensationella ”Hon – en katedral” med Niki de Saint Phalle. Det blev till en totalinstallation av en modergudinna som tusentals besökare kunde träda in i. Hela museet togs i anspråk och ingen hade sett något liknande tidigare.1968 öppnades den första europeiska retrospektiven av Andy Warhols verk. En milstolpe.
Så blev både popkonsten och nydadaismen etablerade i museirummet under denna heroiska tid. Hulténs utställningar kunde formas till multikulturella megaevenemang. Konst var inte bara målning och skulpturer utan också film, fotografi, grafisk design och performance.
Så blev både popkonsten och nydadaismen etablerade i museirummet under denna heroiska tid. Hulténs utställningar kunde formas till multikulturella megaevenemang.
Hultén hade redan uppmärksammat Marcel Duchamp på femtiotalet och konstnären skulle bli hans ledstjärna, långt före hans upphöjelse under sextiotalet. Sedan dess har Moderna museet flera centrala verk i samlingen. I dag kan vi möta påminnelser om denna förflutna cirkustid i entrén till museet med skulpturer av Alexander Calder, Jean Tinguely och Saint Phalle.
De utställningarna var jag förstås för ung för att se och 1973 lämnade Hultén Stockholm – där det blåste allt snålare – och for till Paris där han skulle bli chef för det nya konstmenageriet Centre Pompidou. Denna institution som såg ut som ett färgstarkt oljeraffinaderi med skelettet utanpå huskroppen. Där kunde jag ta igen vad jag missat som en senfödd.
Med en interrailbiljett for jag under några år till en rad helt omvälvande utställningar. Francis Picabia 1976 på Grand Palais, Marcel Duchamp 1977 på Centre Pompidou som invigdes det året och sedan följde Hulténs interurbana och intensiva utställningar – ”Paris-New York”, ”Paris-Berlin” och ”Paris-Moskva” som avslutades med ”Paris-Paris”. ”Pingpongutställningarna” blev en oerhörd serie. Att som parisisk nykomling ställa ut avantgardets frivole joker – Francis Picabia – i Grand Palais var ett mycket fräckt första schackdrag av Pontus Hultén. ”Paris-Moskva” innehöll 2500 verk och dokument.
Utställningarna blev konsthistoriska succéer i det Paris där allt från USA och Tyskland tidigare hade dissats av chauvinistiska skäl. För mig var det som att besöka ett modernismens ändlösa tivoli. Vad betydde inte dessa resor för en gryende erfarenhet och växande sensibilitet? Allt!
Några år senare flyttade Pontus Hultén vidare i konstvärlden – USA, Italien, Tyskland… – men i Sverige förblev han nog lite som en flygande holländare med mytisk aura. Jag har alltid förundrats över det bleka intresset fast det korrigerades för några år sedan på olika vis – i Thomas Anderbergs ”Den stora konstsvindeln” (2010) om skandalen med fabrikationen av Warhols Brilloboxar och av Andreas Gedin i boken ”Pontus Hultén, Hon & Moderna” (2016).
Hultén hade redan uppmärksammat Marcel Duchamp på femtiotalet och konstnären skulle bli hans ledstjärna, långt före hans upphöjelse under sextiotalet.
Hultén blev alltså den mest banbrytande utställningsmakaren vi sett, men hur ser detta liv och denna karriär ut? Det är ett äventyr som jag nu följer nogsamt i Claes Brittons massiva och magnifika biografi betitlad ”Den moderna konstens anförare”. 800 tätt packade sidor med energisk vetgirighet och inlevelse i alla kulörer. Boken är formgiven av Nina Ulmaja som Marcel Duchamps berömda ”boïte verte”, den gröna låda som skulle omfatta allt av konstnären. Det är på flera vis en kolossal bok. Mäktig men också övermäktig – fast inte mig emot. Tvåhundra personer i elva länder lär ha intervjuats av författaren. Radbandet av anekdoter får vi på köpet.
Britton går alltså ytterst grundligt till väga med att teckna Pontus Hulténs liv från början till slut. Med allt material bygger han en sorts monumentalbild av den man som levde av kontroverser, egensinne och resande rastlöshet. Det är de facto ett stort stycke konsthistoria vi skänks men primärt är det förstås inte frågan om den moderna konstens substanser och särarter utan om huvudpersonens liv och karriär. Som Britton påpekar – intuition och slump är Hulténs ständiga bundsförvanter. Även när han är på vippen att köpa en förfalskad Mondrian. I botten av allt rör sig en oinskränkt passion. Att som Britton ibland spela upp en sorts konsthistorisk motsättning mellan Picasso och Duchamp är dock mer som luffarschack.
Till bokens starka förtjänster hör att Britton verkligen levandegör den sociala omgivning som Hultén står i tid efter annan – han tecknar miljöerna, dramatiken, politiken, ställningskrigen med en påfallande vig och road penna. Hultén skaffar sig ett oförlikneligt nätverk av konstnärer, tjänstemän, politiker, donatorer, sponsorer. Vänner och ovänner. Han bygger konstsamlingar som få andra.
Efter fullbordade varv i Paris – där Hultén ofta sågs som en nordisk anomali av den franska kulturligan – blev han chef i Los Angeles för MOCA – Museum of Contemporary Art. Det blev en olycklig resa eftersom han ville umgås med väsentliga konstnärer i stället för snikna miljonärer. Hans uppgift blev att samla in kollekten åt styrelsen. Pengar var inte Hulténs grej. De skulle bara finnas.
Nästa station blev en bättre anhalt när han fick leda Palazzo Grassi i Venedig fram till 1990 och då i stället umgås med bildade aristokrater. Att öppna en stor futurism-utställning i Italien var våghalsigt eftersom futuristerna historiskt sett var komprometterade av fascismen. Det blev ändå en lyckoträff.
Att som Britton ibland spela upp en sorts konsthistorisk motsättning mellan Picasso och Duchamp är dock mer som luffarschack.
Efter ett uppehåll i Paris där Hultén öppnar en konstskola bär det av till Tyskland. Pontus Hultén blir chef för några tusentals kvadratmeter Kunst- und Austellungashalle der Bundesrepublik Deutschland i Bonn. Lyckligtvis förkortat KAH där han gör sig ett Territorium Artis – en episk men starkt privat tolkning av modernismens alla hybrider.
Väl att märka är han inte ensam i sitt värv utan samlar som i Paris ett team av unga och ytterst ambitiösa personer som på korta tider gjorde mirakel av chefens impulser och vilda idéer. Men som mer sällan tackades för sitt jobb. Där klyvs bilden av Hultén som i en narcissistisk spegel. Väsentligt är då också hur personer i närkretsen också får träda in på scenen hos Claes Britton – Billy Klüver, Hans Nordenström, Wenzel Jacob för att bara nämna några. Kvinnor som exempelvis Dominique de Menil och Karin Weber spelade en inte oväsentlig roll för Hulténs framgångar. Vi ges då en väsentlig vidvinkel.
Pontus Hultén grundar sju museer i sex länder. Det hela slutar på ett dystert vis. Han bosätter sig på La Motte, ett litet slott i Loire vars ägarinna – den konstkunniga grevinnan Marie-Louise von Plessen – han kurtiserar. Där bor han i femton år som en kung med sina samlingar men var nog också alltmer medveten om att konstvärldens fronter dragit honom förbi. Hans favoriter är inte längre kvar på tapeten. Sedan dottern Klaras död och den egna sinande hälsan, en bilolycka och blodproppar. Rullstol åt den rastlöse resenären. Han går bort hösten 2006.
Med hjälp av arkitekten Renzo Piano – som ritade Centre Pompidou med Richard Rogers – hade han dessförinnan realiserat en konsthall i Värnamo som döps till det rätt knasiga namnet Vandalorum (vandalerna var aldrig i Sverige).
Sist i skildringen kommer då den postuma men djupt pinsamma Brilloboxskandalen. Den fintliga Hultén lät sorgligt nog tillverka kopior av Andy Warhols berömda Brillolådor för tvålull från 1964 – och sålde dem senare med avsevärd förtjänst. Bokens brottsplatsundersökning kan i sin utförlighet göra läsaren rent prillig.
Pengar var inte Hulténs grej. De skulle bara finnas.
Claes Britton skriver med en stark verv och lust. Han maximaliserar Pontus Hultén till larger than life och han verkar helt oförtröttlig. Det är en strålande livsresa han bjuder läsaren på, men han glider ibland också i väg på en pläderande reklamprosa med superlativ. Succé efter succé för den ”internationella superstjärnan”. Pontus Hultén behöver inte uttryckligen kanoniseras i en bok av detta format. Läsaren kan tänka själv, men det är mest randanmärkningar i en storartad prestation.
Brittons skildring är som sagt mäktigt informationsrik. Ett ymnighetshorn. Allt ska med. En konsekvens är att läsaren efter hand kan drabbas av både yrsel och övermättnad så man får läsa biografin på varligt vis.
Vem var då Pontus Hultén som person? Den geniale Brul-tecknaren Hans Nordenström – en ungdomsvän som senare blev arkitekturprofessor vid Chalmers – lämnar en skiss: ”Pontus var en blandning av fräckhet och tafatthet, snål och hjälpsam, ibland oresonlig i åsikter, med lust till det egenartade och med en märklig känsla för det fruktbara. Han gjorde aldrig en historia sämre.”
Den ljusa berättelsen om Pontus Hultén har sin kontrastvätska. Det depressiva mörkret gör sig påmint som passionens tärande motsida. Inte så ovanligt. Britton nämner den äldre Hulténs maniska och omnipotenta drag. Enligt en medarbetare var han som både tjuren och tjurfäktaren.
Man ser framför sig en starkt paradoxal person – som en reserverad björn med en boxares järnvilja. Vid sidan av hans välekiperade världsvana fanns hans seglande enstörighet. Han var både burdus och blyg, på något vis egocentrisk och excentrisk i sin autonomi. Han som motiverade sig som en andens anarkist i konsten ville också bestämma som direktören för det hela. Han frågade inte om lov.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”I Picassos öga” på Bohusläns museum
LÄS MER:Recension: ”Porträtt i Paris” av Christer Strömholm
LÄS MER:Min del av Göteborg: Skår av Mikael van Reis
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
