Den franska författaren Constance Debré är en nepo baby. Hennes farfar var premiärminister, pappan välkänd journalist och mamman fotomodell från överklassen. Familjeträdet består av grevar, baroner, Pompidou, Napoleon III och Ludvig XV. Hennes efternamn har en egen Wikipediasida.
Nya romanen ”Namnet” handlar delvis om det: familjen, makten, titlarna. Och delvis om något helt annat. Likt genombrottsromanen “Love me tender” från 2020 är den uppdelad i flera parallella historier. I en vakar hon vid sin pappas sida medan han långsamt tynar bort i sviterna av tungcancer. I en annan flyttar hon mellan olika korttidskontrakt i Paris, simtränar och ligger med tjejer utan att känna något.
Däremellan får man inblickar i författarens uppväxt i den franska adeln och bourgeoisien. Föräldrarnas beroenden, hur de trots framgångarna blev utkastade från den ena lägenheten efter den andra, varför människor i familjens närhet dog som flugor. Opiumet, heroinet, alkoholen.
För “Love me tender”, som utkom på svenska förra året, hyllades Debré för sitt kompromisslösa och knivskarpa sätt att skildra en på många sätt befängd situation. Romanen kretsade kring en vårdnadstvist mellan Debré och hennes exman om deras gemensamma son.
När exmaken fick reda på att hon börjat ligga med tjejer tyckte han att hon var en olämplig mamma, och lyckades övertyga franska myndigheter om samma sak. Ilskan spillde över sidorna i en minutiöst koncentrerad prosa. Det var rått och klartänkt, ursinnigt och underbart.
Jämförelsevis är “Namnet” dessvärre en besvikelse.
Rent kronologiskt skulle den kunna vara en uppföljare till ”Love me tender”, men innehållsmässigt är den det inte. På enstaka ställen nämns Debrés relation med sonen, de träffas sällan och sedan mer i slutet. Vreden har hon gett upp, eller så har den tröttat ut henne. Hon tror inte längre på familjen, bryr sig inte om klasskampen.
Det enda hon tycks vilja är att “gå mot tomheten, voilà”. Tomhet i betydelse att inte äga något eller ägas av någon. Att inte ha några förpliktelser utöver skrivandet.
Om “Love me tender” var en urladdning så är “Namnet” ett likgiltigt, lite slappt pysande av en kvarvarande ilska.
“Namnet” är ett typiskt exempel på den nu omtalade no plot, just vibe-stilen. Handling saknas nästan helt. I stället bärs texten av stämningen, för det mesta uppgiven och stum.
Det inte är en dålig roman, bara en jämförelsevis sämre. Dess styrkor ligger i inifrånblicken på den franska adeln, där Debré inte väjer för att skriva saker som skulle kunna kosta henne de privilegier namnet fört med sig. Hon gör det för att hon måste. För att klassamhället är en sjuk företeelse, även om hon har slutat erkänna det. I en av sina mer klarsynta meningar skriver hon:
“Aristokratin gör en galen. Inte på grund av blodsbanden. På grund av övertygelse. Övertygelsen om att det finns. Detta att vara adlig”. Det är bara synd att insikter som dessa späds ut med syrefattiga utläggningar om det hon för närvarande råkar reta sig på.
Om “Love me tender” var en urladdning så är “Namnet” ett likgiltigt, lite slappt pysande av en kvarvarande ilska. Debré har blivit nihilist, eller bara deprimerad. Romanen saknar riktning. Hon slår åt alla håll men samtidigt åt inget alls. “En dag kommer jag att ge någon en örfil, en fattig som stör mig, det är så det kommer sluta.” skriver hon i ett stycke om hur hon tröttnat på tiggare. Det är en ovärdig mening för en så lovande författare.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Love Me Tender” av Constance Debré
LÄS MER:Recension: ”Människosonen” av Jean-Baptiste Del Amo
LÄS MER:Recension: ”Tack och förlåt” av Lisa Aschan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
