Vad är dagens Ryssland? Vad har format landet? Ämnet saknar ju inte sina böcker – de senaste åren har titlarna om ”Putins Ryssland” exploderat. Den svenske Rysslandskännaren Martin Kragh publicerade sin utmärkta ”Det fallna imperiet: Ryssland och väst under Vladimir Putin” dagarna efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022. Tidigare i år kom historikern Karl Schlögels ”The Soviet Century: Archaeology of a Lost World” och Östeuropaexperten Jade McGlynn förklarar i ”Memory Makers: The Politics of the Past in Putin's Russia” den ryska minnespolitiken. Och så utrikeskorrespondenternas vardagsnära skildringar: Anna-Lena Lauréns ”Sammetsdiktaturen” eller Shaun Walkers ”The Long Hangover: Putin's New Russia and the Ghosts of the Past”. Allt bra och viktigt, nödvändigt och intressant.
Men den ryska journalisten Jelena Kostiutjenkos ”Mitt älskade land” är något unikt.
Redan titeln inleder en brottningsmatch i tanken: det landet får man väl inte älska i dag? Samtidigt är den andra hjärnhalvan glad att någon vrider bort diktatorn ur det eviga ”Putins Ryssland”. Han är ju mannen som ansvarar för att Kostiutjenkos förebild, journalisten Anna Politkovskaja, mördades 2006. Diktatorn som nyligen benådade en av mördarna.
Det är på Novaja Gazeta, samma tidning förebilden arbetade på, som en purung Kostiutjenko (född 1984) börjar skriva och sedan arbetar i 17 år – tills tidningens utgivningsbevis dras in 2022. Det är reportagen därifrån som i bearbetad form utgör ”Mitt älskade land”, tillsammans med berättelser ur Kostiutjenkos ”privatliv”. Om något sådant kan sägas finnas i diktaturen.
Beskrivning av Kostiutjenkos vardag som kvinna, dotter och lesbisk visar nämligen hur närvarande förtrycket är i varje partikel av ett sådant samhälle. Och varför den förkrossande majoriteten i diktaturen alltid väljer lagen om minsta möjliga motstånd. Ett exempel bortom den misshandel en hbtq-protest innebär, bortom samtal med den Putin-beundrande mamman som säger att Ukraina kryllar av nazister och bortom reportagejobb där taxichauffören är en hårsmån ifrån att begå ett sexuellt övergrepp. När ryska banker inleder en satsning för att låna pengar till par som vill köpa en lägenhet så gäller det, naturligtvis, inte två kvinnor.
En spillra av ett folk som super eller skjuter sig till döds, när de inte hänger sig eller fryser ihjäl.
Men det är rapporteringen från utanför ringleden – från bortom Moskva – som är den främsta behållningen. Inte bara krigen (Kostiutjenko var förmodligen den enda ryska journalist som blev insläppt i Ukraina efter invasionen) utan alla ärr som det här samhället bär. Hon besöker Beslan 12 år efter gisslandramat och man har mardrömmar efter hennes skildring av de överlevande. Hon skriver om den ryska federationens nordligast boende minoritet, Nganasanerna på Tajmyrhalvön. En spillra av ett folk som super eller skjuter sig till döds, när de inte hänger sig eller fryser ihjäl. Språket och traditionerna är snart borta och floderna förgiftade. Kostiutjenko är inbäddad på polisstationer och hos prostituerade och visar att hon även i ett litet skjul med torskar eller när hon röker gräs med snutar behärskar den svåra konsten att ta plats i texter utan att ta över.
Kostiutjenkos beskrivning av hemska arbetsvillkor hjälper oss att förstå varför så många av svartarbetarna från Ryssland i Liza Alexandrova-Zorinas ”Imperiets barn” accepterar dåliga, men relativt bättre, villkor i Sverige. Reflektionerna över de sår som 90-talets vilda ”privatiseringar”, stölder av det gemensamma, lämnade i människor påminner om Masha Gessens bok ”Framtiden är historia”.
I somras, strax efter det att Kostiutjenko lämnat Berlin där hon hade blivit förgiftad (15/8 DN), hörde jag journalisten och hennes flickvän Jana Kutjina tala om sina böcker – det mest drabbande samtal jag har hört på många år. Liksom i Kutjinas bok ”Jag börjar med mig själv” (Ariel förlag 2023), om att leva med en CP-diagnos i Ryssland, framkommer i kapitel där Kostiutjenko besöker institutioner för ”mentalt handikappade” en människosyn där den som avviker i det yttre betraktas som svag. Ett förfärande antal ryssar spärras in, omyndigförklaras och blir rov för ett system där rullstolar är pallar med påsnickrade hjul, där rehabilitering inte existerar och där byråkratin gör liv till helveten och personalen begår övergrepp. Ännu ett arv från Sovjettiden som förklarar varför ”Putins Ryssland” med rätta ska kallas för fascistiskt.
”Mitt älskade land”– precist översatt av Ola Wallin med fördjupande fotnoter om allt från tv-program till slang – är en nödvändig bok för att förstå detta och hur det avhumaniserar ett samhälle. Och det är en bok vars sorgliga smärta fångas i titeln – av den som tvingas inse att hemlandet stöter ut dig som en främmande organism.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Nej, Förintelsen kan inte jämföras med kriget i Gaza
LÄS MER:Recension: ”Syndabocken” i regi av Axel Petersén
LÄS MER:Recension: ”Vi som valde att stanna” – SVT Play
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
