Lovisa Broström: Recension: ”Mannen Myten Minglet” av Micael Bindefeld & Malin Roos

Kortedala, karriären som frisör och bråk med premiärlejon. Micael Bindefelds liv saknar inte festliga inslag. Men namndroppandet står som spön i backen och när det väl bränner till hastar han förbi, tycker Lovisa Broström, som läst hans självbiografi.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Micael Bindefeld firar 40 år som Sveriges främsta festfixare. Detta celebreras med en påkostad utgivning av boken ”Mannen Myten Minglet”, samskriven med journalisten Malin Roos. Första halvan av boken är en söndagssegling som börjar i Kortedala, där Bindefeld är uppvuxen, och slutar på Stureplan med alkoholfritt i glaset. Hela livet glider förbi och något kapitel in slår det mig att detta inte alls är en biografi, som hävdats utan en coffee table-bok, fylld med foton och lättsamma historier om Samskolan, karriären som frisör och bråken med premiärlejonet Alice Timander.

Ur ett socialantropologiskt perspektiv finns här intressanta uppgifter på hur Bindefeld på allvar tog kändisfesten till Sverige. Mingla var en ny grej, som behövde förklaras för medierna. Stina Lundberg gjorde undersökande reportage om det nya jobbet ”festfixare”. Gratisätandet och kindpussandet blev en riktigt föraktad sysselsättning. Så här kul skriver bland annat Anna Lindh (ja den Anna Lindh) om fenomenet i tidningen Frihet: ”Hovfrisören Björn Axén armbågade sig rödbrusigt fram för att slita till sig en paj. Hans Wahlgren viftade med sin tallrik och Clabbe af Geijerstam sträckte sina långa armar efter en fiskmousse”. Magnus Ugglas låt ”Jag mår illa” var ytterligare en smädelse mot Bindefelds livsverk.

ANNONS

Det är kanske ofrånkomligt men boken lider av ett fruktansvärt namndroppande. Det är fler kändisnamn än verb i biografin. Det är Alexandra Charles och Carl Jan Granqvist, det är Anne-Lie Rydé och Tomas Brolin. Men man kan göra intressanta analyser av detta också. Till exempel kan man ju undra hur cykeln av kändisskap faktiskt fungerar, för varje fest måste det någon falla bort och någon annan tillkomma. Detta skulle man velat veta mer om. När föll till exempel Jannike Björling ur rotationen? Har Izabella Scorupco varit ute i kylan och sen kommit tillbaka och i så fall varför? Jag får inga svar men titeln ”Mannen Myten Minglet” skulle kunnat ersättas med ”Alla kändisar som kom och gick – inte visste jag att det var livet”.

Jag får inga svar men titeln ”Mannen Myten Minglet” skulle kunnat ersättas med ”Alla kändisar som kom och gick – inte visste jag att det var livet”.

Vissa saker som man skulle stannat vid swishas förbi i en otrolig fart. Modeskaparen Sighsten Herrgård var Bindefelds mentor, han avled tragiskt i aids-epidemin. Hur var det att som homosexuell man stå bredvid detta, det berörs bara helt kort. I den senare delen av boken kommer det dock upp mer komplicerade frågor. Det grävs en del i familjens judiska bakgrund i Tyskland och Förintelsen. Hur släkten gick till kungs för att kunna hämta hem släktingar. Erfarenheter som ligger till grund för Bindefelds egen stiftelse, till minne av Förintelsen. Även här skulle man dock kunnat gått djupare, det måste bara finnas mer här.

ANNONS

En annan uppmärksammad händelse i Bindefelds liv som man däremot stannar vid och förs ett försvarstal kring, är hur Micael och hans man skaffade barn genom surrogatmödraskap. De valde USA i stället för andra fattigare länder, även om det var dyrare i USA och krävdes mycket pappersarbete. Den exploaterande aspekten av surrogatmödraskap och att en kvinna blir fråntagen ett barn hon nyss fött, utelämnas ur berättelsen och i stället har vi en solskenshistoria om hur Micael och hans man, som kunde betala för sig, blev pappor.

Bindefelds eget liv verkar nästan helt sakna svärta om man ska tro boken, livet är ett långt mingel. Det finns så mycket som utelämnas i denna bok. Jag skulle till exempel vilja höra hans egen åsikt om att han kallas för ”Bindan”– är det störande eller roligt? Den som trots allt känner sig manad att läsa denna ytliga levnadsbeskrivning bör införskaffa en 90-tals upplaga av Vem-är-Vem, för boken är framför allt en exposé av människor du glömt bort.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Kungen: Sveriges ledare” av Mikael Holmqvist

LÄS MER:Recension: ”Riggat” av Petter Larsson

LÄS MER:Din favoritpodd lever på lånade pengar

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS