På försommaren 1987 träffade jag för första gången Marie Hermanson. Det skedde i en hiss på Naturhistoriska museet i Göteborg. Vi var där med våra barn. Jag hade läst hennes debutbok ”Det finns ett hål i verkligheten” och i GP nyligen recenserat en novellantologi som hon medverkade i. Infogad i artikeln, där jag lyfte fram just hennes bidrag, fanns en bild på Marie. Så nog kände jag igen henne när vi hamnade i samma hiss.
Jag presenterade mig och berättade att även jag skrev böcker, vi var således författarkollegor. Därpå tystnade jag, rodnade och skämdes över min framfusighet. Jag tror inte att jag har besökt museet sedan dess. Det har Marie Hermanson däremot gjort, otaliga gånger.
I hennes nya roman ”Längst in i skogen” är Naturhistoriska museet den centrala skådeplatsen. De olika avdelningarna och salarna – med allt från maskar och svampdjur till exotiska däggdjur och världens enda uppstoppade blåval – beskrivs med imponerande detaljrikedom. Läsaren får också följa med in i personalutrymmen, magasin och den stinkande rötkammaren i källaren.
Berättelsen inleds en kall januaridag 1926. 16-åriga Maj, barnflicka hos familjen Guldin, är i Slottsskogen och åker kälke med fem barn i åldrarna nio månader till nio år. På grund av kylan går de in på Naturhistoriska museet för att värma sig. Där, strax efter stängningsdags, händer något som skrämmer den äldsta flickan Alice. I panik rusar hon iväg genom folktomma utställningssalar – och försvinner spårlöst.
Noggrannhet och omsorg genomsyrar Hermansons roman, alltifrån grundlig research till en välkonstruerad intrig där alla gåtfulla frågetecken till sist får ett logiskt svar.
Boken är en fristående fortsättning på Hermansons två föregående romaner, ”Den stora utställningen” (2018) samt ”Pestön” (2021), vars huvudpersoner – polismannen Nils Gunnarsson och den unga journalisten Ellen Grönblad – nu åter får rycka in. Ellen har bytt efternamnet till Forsell och förvandlats till en sysslolös hemmafru.
Hon har gift sig med en välbärgad affärsman som redan har en heltidsanställd hushållerska. Ellen vet inte hur hon ska fördriva dagarna och känner sig nog ganska nöjd när Nils Gunnarsson drar in henne i utredningen om den försvunna flickan – åtminstone till en början, innan farorna och fasorna drabbar Ellen.
I långa stycken är ”Längst in i skogen” en tragisk bok; här finns barn som far illa, sjukdom, nöd och död, missbruk av diverse slag, alltifrån alkohol och opium till sex. Blötdjursforskaren och manslukerskan Beate Iversen spelar en pikant roll. Efter att ha tillbringar ett natt med henne och sedan förstått att hon inte är intresserad av någon fortsättning, känner konstapel Gunnarssons sig som ”en utspottad körsbärskärna”.
Jag ler åt formuleringen. Den är sorglig men lika precis som de flesta ordvändningarna. Noggrannhet och omsorg genomsyrar Hermansons roman, alltifrån grundlig research till en välkonstruerad intrig där alla gåtfulla frågetecken till sist får ett logiskt svar. Åtminstone till synes. Och ändå finns något svårförklarligt kvar, en obestämbar eftersmak som är tydlig långt efter läsningens slut. Kanske är det just den som är Marie Hermansons särmärke.
Antagligen har hon redan påbörjat nästa del i serien om 1920-talets Göteborg. Möjligen kommer den att utspelas 1927. Det året invigdes Carlanderska sjukhuset i Johanneberg och den första serietillverkade personbilen lämnade Volvos fabrik på Hisingen. Men det finns ju inget som säger att just dessa händelser kommer att smyga sig in i detta säregna författarskap.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Middagen” och ”Sömmerskan och vinden” av César Aira
LÄS MER:Recension: ”Schellenbergs ring” av Daniel Birnbaum
LÄS MER:Recension: ”Vi ses i augusti” av Gabriel García Márquez
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
