”Det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens.” Uttrycket är vanligt förekommande inom den pessimistiska intellektuella vänstern. Kim Stanley Robinsons climate fiction-roman ”Framtidsministeriet” – som är tillägnad den framstående marxistiske tänkaren Fredric Jameson – är ett kontrafaktiskt försök att skönlitterärt gestalta motsatsen: kapitalismen försvinner, inte det beboeliga klimatet.
Handlingen kretsar kring ett FN-organ som instiftas för att värna om framtida generationers rätt till en ren och beboelig planet. Men arbetet går frustrerande långsamt.
Året är 2025. Uttar Pradesh, en provins belägen i norra Indien, drabbas av en extrem värmebölja. Temperaturen i luften uppmäter trettioåtta grader, med en luftfuktighet på trettiofem procent. Fler människor dör på bara några dagar än under hela första världskriget.
Alarmklockor ljuder världen över. Tidningar skriver uppbragda ledartexter och djuplodande reportage. Klimatforskningsprojekt får plötsligt klirr i kassan. Men de politiska kugghjulen på toppnivå är dåligt oljade. FN:s klimatmöten är frustrerande historier för alla som på nära håll har följt händelseutvecklingen i Indien. Stormakterna, framför allt USA, är måna om att bevara den fria marknadens status quo. Den rådande kapitalordningen är byggd på ett fundament av kol, fossilgas och olja.
”Samhället finns inte”, sa Margaret Thatcher. ”Framtidsministeriet” visar att Järnladyn hade fått saker om bakfoten.
Men något har likväl förändrats. Den makthavande elitens uppenbara nonchalans sticker allt fler i ögonen. Radikaliserade miljöaktivistgrupper börjar ploppa upp världen över. Indien, där den militanta klimatorganisationen Kalis barn gör livet otryggt för korrupta politiker och klimatbovar, beslutar sig för att ta ledningen i arbetet med att stävja bort den globala klimatkatastrofen.
”Framtidsministeriet” är en lång bok. 700 sidor. Dessutom är den bitvis rätt tråkig. Pratig, föreläsande och förnumstig. Som att vara fast i ett syrefattigt rum med en överbeläst och socialt svagbegåvad snubbe som inte kan sluta babbla om EU-lagstiftning och drönarteknologi.
Robinsons idéer – många avsnitt hade kunnat vara hämtade ur en sakprosabok – om att reformera bort den fria marknadens mer volatila inslag med hjälp av sanktionerade kryptovalutor ter sig nu, en handfull krypto-relaterade domstolsbeslut senare, rätt cringe. Det är uppenbart att boken har fyra år på nacken. Översättningen – signerad Nika Abiri – omvandlar Robinsons knaggliga prosa till en lättläst svenska.
Men trots sina tillkortakommanden är detta en hoppingivande idéroman om modet att vara optimistisk. Robinson älskar verkligen att mansplaina progressiva skattesystem och hydraulisk spräckning, men han lämnar ändå utrymme för en trevande vänskap mellan en FN-delegat och en svårt traumatiserad biståndsarbetare som överlevde den dödliga värmeböljan i Indien.
Boken, som sträcker sig över flera decennier, kryllar av dylika mänskliga berättelser som tillsammans bildar ett kollektivt lapptäcke om ett liv i positiv förändring. ”Samhället finns inte”, sa Margaret Thatcher. ”Framtidsministeriet” visar att Järnladyn hade fått saker om bakfoten.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Bli min” av Richard Ford
LÄS MER:Recension: ”Trekropparsproblemet” av Liu Cixin
LÄS MER:Recension: ”Mot kollapsens hjärta” av Jonathan Jeppsson
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
