Vad händer när den som har varit med om något traumatiskt aldrig blir hörd? Den som aldrig får berätta och bli trodd förnekas inte bara sin historia utan själva sin subjektivitet. När den finska författaren Iida Rauma gestaltar upplevelsen av skolmobbing, är omgivningens förnekelse kanske värre än själva våldet.
Iida Rauma debuterade 2011 med en roman om strukturellt våld. ”Förstörelse – en fallstudie” är hennes tredje roman och den första som blivit översatt till svenska, förtjänstfullt av Janina Orlov som tidigare översatt Sofi Oksanen och Rosa Liksom.
Raumas roman utspelar sig egentligen bara under ett dygn – men på denna korta tid återberättas ett helt liv. För att skriva om sina upplevelser i den Pisaprisade finska skolans nittiotal, hämtar Rauma inspiration från några av litteraturhistoriens främsta minneskonstnärer.
Inledningen vänder upp och ned på Marcel Prousts berömda mening om vanan att gå tidigt till sängs, när hon skriver att romanens ena huvudperson, A, hade för vana att springa om natten. För A är sömnlösheten en lika ständig närvaro som mardrömmarna är för romanens andra huvudperson, Ira.
Det börjar med att A – avhoppad historiker och sedermera lärarvikarie – ger sig ut på ännu en nattlig joggingtur i Åbo när hon inte kan sova. Efter att nästan ha blivit påkörd av en gammal kantig sportbil som ser ut som en Delorean (i dag främst ihågkommen som bilen från ”Tillbaka till framtiden”-filmerna) tror hon sig se sin gamla klasskamrat Ira från S:t Karins, strax utanför Åbo.
Så inleds en smärtsam berättelse om hur lärare och klasskamrer mobbar A och Ira under mellan- och högstadiet. När Ira kommer till A:s klass känner de genast igen varandra som de mobbade – och just därför kan de inte söka stöd hos varandra.
Det är en tät och rik roman som kräver en del av läsaren. Överförd till svenska av Janina Orlov har Iida Raumas prosa fått en intensiv och rytmisk stil som hon förmår växla upp och ned i samklang med berättelsen. Försiktigt, bild för bild, cirklar romanen runt två centrala händelser i A:s skoltid, kryper som i spiralform allt närmare minnena, som om texten liksom långsamt sluter fingrarna kring läsarens hals tills det blir svårt att andas.
Allt medan omgivningen inte bara ser mellan fingrarna med våldet, utan både tillåter och uppmuntrar mobbingen. När det blir som mest intensivt måste jag nästan pausa på vart femte sida.
Med skalpellvass precision punkterar hon samhällets svar på mobbing – hur felet alltid söks hos avvikaren, snarare än mobbarna.
Likt en nordisk Thomas Bernhard beskriver Rauma hur gruppkänslan och sammanhållningen i skolklassen blir ett vapen mot de som avviker. Med skalpellvass precision punkterar hon samhällets svar på mobbing – hur felet alltid söks hos avvikaren, snarare än mobbarna.
Det är knappast en slump att titeln ”Förstörelse – en fallstudie” för tankarna om Thomas Bernhard. Inte minst tänker jag på självbiografierna och ”Orsaken – en antydan” som skildrar en brutal skolgång i Österrike under och strax efter nazitiden.
Till historien hör också förbudet mot att berätta och ogiltigförklarandet av barnets berättelse om sig själv. A är den som minns allt, och kan berätta det mesta om Åbos historia men förnekas berättelsen om sig själv.
I en centralt placerad scen skriver A en uppsats om sina vardagliga trakasserier i skolan. Trots att klassen faktiskt fått i uppdrag att skriva en spökhistoria, får A skäll av läraren för att hon ljuger. När A:s berättelse varken tolereras som sanning eller som fiktion förstörs all hennes tillit till omvärlden. Efteråt är Ira den som minns och A den som vägrar att minnas.
Med en elegant rörelse och en filmhistorisk referens för sedan Rauma i slutet tillbaka romanen till dess början, och skruvar fast A vid den spiraltid romanen skildrar. Det är förstås en vanlig berättarteknik att låta slutet av romanen leda fram till situationen där berättelsen börjar. Så slutar till exempel Mare Kandres ”Aliide, Aliide”, med att huvudpersonen skriver ned de ord som romen började med.
I ”Förstörelse” blir den Proustklingande mening som både avslutar och inleder romanen en kraftfull metafor för hur varken A eller Ira förmår lägga romanens händelser bakom sig. Varken glömskan eller minnet kan låta dem slippa undan.
Iida Raumas ”Förstörelse” är en mörk, mörk roman som värjer sig från varje enkel känsla av sympati eller medkänsla. Ytterst gestaltar romanen hur gemenskap så som vi känner den bygger på en normalitet som skapas genom att utesluta någon annan – och att de flesta av oss faktiskt är helt okej med det, så länge vi inte är vi själva blir uteslutna.
I stället är den en besinnad men kompromisslös anklagelseakt mot det vuxensamhälle som inte bara tillåter utan räknar med mobbingen – och något av det bästa jag läst på mycket länge.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Maskrosfrön och karyatider” av Christina Ouzounidis
LÄS MER:Recension: ”Viskarna” av Stefan Lindberg
LÄS MER:Recension: ”Dotterdottern” av Susanna Alakoski
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
