Tiden beter sig på märkliga vis i Daniel Sjölins nya essäbok ”Fältskärsv”. Minnena från barndomen rör sig som kväljande sirap medan monologen hos den vuxne författaren är kvick, kolerisk, hätsk. Det är en röst som går till attack, retirerar och självreflekterar, gång på gång.
Först förstår jag inte vad texten vill, men börjar sedan känna att texten inte heller vet det, och kanske inte heller författaren, medan han skriver den och att det är en bra sak. Det är både plågsamt och fängslande, genialt stundtals.
Det Sjölin gör i boken är att angripa tematik och grepp som återkommit i hans författarskap, men denna gång utan fiktionen som verktyg. ”I alla mina tidigare böcker har jag varit i fiktionen för att försäkra mig om värdighet: skydda för att angripa, dölja för att visa”, skriver han själv.
Det må dofta av efterhandskonstruktion men skulle också kunna läsas som ett inlägg i den synbart eviga debatten om skildringar av sexuellt våld i litteraturen
Det må dofta av efterhandskonstruktion men skulle också kunna läsas som ett inlägg i den synbart eviga debatten om skildringar av sexuellt våld i litteraturen. Ordet värdighet har en särskild klangbotten i sammanhanget.
Essän är ett minnesarbete, Sjölin är först övertygad om att pojken, eller han som barn, bara tillbringade någon vecka hos den där dagmamman på Fältskärsvägen.
Men minnena av spridda vädertillstånd går inte ihop, vilket pekar mot insikten att han som 3-4-åring var i ”huset av äckel och vämjelse” under en längre tid. Det är mycket som gäckar honom: Minnet av en naken bebisdocka som framkallade en spya, hans rädsla för navlar och frågan om när den uppkom, hatet mot mjukisbyxor (de kan dras ner) och dagmammans kala ansikte, munnens streck som det enda identifierbara draget.
Boken har känslan av skräckfilm, av maktlösheten i en sömnparalys eller möjligen av en hemsökt arkitektskiss över en mexitegelvilla på 1980-talet.
De partier i texten som utforskar minnena från den här tiden börjar i trädgården och går i ultrarapid. Ändå är de ständigt, obönhörligt på väg framåt, in i villan och mot de övergrepp som kommer att ske där.
Jag kommer att tänka på ”Hund, stille”, en essä av den danska författaren Luka Holmegaard där han skriver såhär om stillheten som har att göra med rädsla, om rädslan för att beröra något med sitt språk: ”Har beröringsskräck på djupet något att göra med rädslan för att smitta? Att blotta något sårbart med sitt språk? Att språket, att du själv förändras, infekteras?” (min översättning).
Länge står vi fastfrusna i trädgården, men in ska vi. Varken barnet, läsaren eller författaren vill dit, men det går inte att komma runt. Den sistnämnde har sökt ett stipendium. Han får senare avslag vilket han finner mycket förnedrande. Det är inte helt klart varför detta omtalas i boken men den tycks ha också ett moraliskt credo av att allt ska med. Tystnadens och stillhetens tid är förbi.
Samtidigt är skräcken för att vara för mycket närvarande, att vara gränslös, för att allt bara ska infekteras och dras med i kaoset. Jag måste byta namnen, upprepar Sjölin, jag måste tänka på familjen. Det är den där omsorgen om de som kan känna sig anklagade som alltid tycks få gå före när det kommer till sexuella övergrepp. Den där undran om han inte bara överdriver.
Han karaktäriserar sig själv som ”en självsuggererande författare som rör sig själv till tårar, en praktnarcissist på strövtåg i den förlorade hembygden.”
Det är en inre röst av absolut självförakt som får Sjölins psykolog att föreslå att han kanske hellre skulle gå till en exorcist.
Det är en inre röst av absolut självförakt som får Sjölins psykolog att föreslå att han kanske hellre skulle gå till en exorcist. Att befinna sig nära ”H” är det enda som får den rösten att tystna, den kärleksfulla relationen blir en trygg bas som Sjölin kan avfyra sina raketer ifrån.
Den är spretig, den här texten, men formen är också kongenial med ämnet. Det kommer inte komma några tydliga svar kring vad exakt som egentligen hände, varför, vad som skulle kunna ha förhindrat det och vems felet är, särskilt när förövaren är ett annat barn.
”Fältskärsv” är en bok som på djupet utforskar vad som händer med män som blivit utsatta för sexuellt våld i barndomen, hur det påverkar deras relation till sig själva, till sina kroppar, till att skriva eller bara uttrycka sig generellt.
Det är en viktig bok, om än ofta svår att uthärda.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Underskottet” av Daniel Sjölin
LÄS MER:Varför dröjde det fyra år innan männen vågade säga metoo?
LÄS MER:Recension: ”Vi är fortfarande här” i regi av Gunilla Bresky
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
