Ibland får jag för mig att börja att läsa biografier över historiska personer bakifrån. Det är inte så galet som det kan framstå. För det är ofta i slutet det händer. Och då tänker jag inte i första hand på beskrivningen av döden och eftermälet, utan på biografikerns egna bevekelsegrunder. Varför en bok om Sven Hedin (1865–1952) – var inte han nazist och rasist?
I efterordet till den nyutkomna ”Drömmaren” svarar Nils Uddenberg att minnet av till synes övergivna tankar och ideal kan komma till nytta när de plötsligt dyker upp igen: ”Anakronistiska fördömanden intresserar mig inte. Bättre då att försöka förstå, och att förstå är inte detsamma som att ursäkta.” Yttrandet sammanfattar den enda rimliga hållning en historieskildrare kan ha. Men enkelt är det sannerligen inte.
Uddenberg är psykiatriker och mångårig folkbildande gränsgångare mellan naturvetenskap och humaniora. Han har genom åren bland annat skrivit om föräldraskap, medicinhistoria och två bästsäljande böcker om samvaron med en katt. Han har även provat på biografiskrivandet – för några år sedan kom en levnadsteckning om Gustaf Retzius, anatomen och skallmätaren vars namn och byst under senare år plockats bort från Karolinska Institutets salar och omgivande gatunät.
Han var Erövraren i koloniseringens och rastänkandets tidevarv. Finns det plats för livsgärningar som hans i dag, eller vore det bättre att bara begrava dem i glömska?
I samma kretsar fanns Sven Hedin, den store upptäcktsresanden och reseskildraren. Inte heller han har några gator uppkallade efter sig. Han var Erövraren i koloniseringens och rastänkandets tidevarv. Finns det plats för livsgärningar som hans i dag, eller vore det bättre att bara begrava dem i glömska?
Hedin var Nordenskiölds yngre, mer karismatiska efterträdare och den norske polarforskaren Fridtjof Nansens svenska nemesis. Han hade tidigt siktet inställt på Centralasien och de ”vita fläckarna” på kartan. Fyra stora forskningsexpeditioner blev det, den första inleddes 1893 och den sista avslutades 1935. Hedin utforskade Persiens sandöknar och fick tillträde till det stängda Tibet där han kartlade Transhimalaya som en sammanhängande bergskedja. I västra Kina mätte han floden Lop Nors förändrade lopp, inventerade ruinstaden Lou-lan och fann en vandrande sjö. Hans reseskildringar sålde i massupplagor, även utomlands.
Uddenberg fascinerades redan som pojke över äventyren men är i övrigt tydligt ambivalent. Hedins kartläggande var inte bara ett sätt att införliva nya landområden i tidens koloniala logik utan också ett led i att placera den lilla nationen Sverige på den internationella kartan. Utforskandet hade ett pris – män, kameler och hästar dukade under, inte sällan i onödan. Hedin plundrade gravar och samlade skallar för vetenskapen. Trots viss blick för imperialismens hänsynslöshet och en genuin nyfikenhet på de människor han möter tycks han oförstående inför sin egen roll i processen.
Hedin blev en nationalhjälte hyllad av skolbarn, behängd med diverse medaljer och ordnar, erbjuden professurer, adlad och invald i Svenska Akademien. Han var en exhibitionist och superstjärna
Hedin blev en nationalhjälte hyllad av skolbarn, behängd med diverse medaljer och ordnar, erbjuden professurer, adlad och invald i Svenska Akademien. Han var en exhibitionist och superstjärna som åkte på föreläsningsturnéer och skrev autografer. Beundrarna kunde köpa en näsduk med hans porträtt eller inta en bakelse på ett kafé som bar hans namn.
Den unge Sven framstår som närmast osannolikt välartad och lyckad. Han tar oförväget kontakt med etablerade vetenskapsmän, tilldelas uppdrag och tas i alla sammanhang emot med öppna armar. Han är charmerande, nyfiken och kompetent. Med några smärre undantag, som en reumatiskt grundad ögonsjukdom, tycks allt gå hans väg. Redan som 27-åring kan han titulera sig doktor.
Familjen, med fadern och arkitekten Ludvig i spetsen, har kontakter med hovet, akademin och regeringen. En tätt sammansvetsad syskonskara sköter efter hand renskrivning, ekonomi och annat praktiskt. Hemma kan Hedin landa och varva ner mellan långresorna.
Att ta del av osedvanligt lyckade människors spikraka väg till framgång tenderar att bli platt och långtråkigt. Uddenberg förmår ändå ställa vettiga frågor och försöker navigera mellan de ideologiska blindskären: ”Vad tänkte då Hedin om kolonialismen?”. Han företrädde de vita männens, européernas, perspektiv. Otvetydigt politisk naiv och imponerad av makt och prakt kunde han ändå stundtals vara klarsynt och kritisk.
Försöken att balansera fascination och motvilja säger någonting viktigt om biografiskrivandet som en nödvändig men också utmanande dialog med tidsandan.
Hedin var i främsta rummet geolog, inte människorättsaktivist, framhåller Uddenberg. Men vid världskrigen valde han definitivt ”fel” sida och förlorade som öppet pro-tysk och krigsglorifierande nationalist och så småningom Hitler-förespråkare både en hel del vänner och aktning. Här kan Uddenberg inte avhålla sig från att då och då tillrättavisa Hedin och därmed indirekt även uppfostra läsaren.
Försöken att balansera fascination och motvilja säger någonting viktigt om biografiskrivandet som en nödvändig men också utmanande dialog med tidsandan. Fler personliga reflektioner även kring den resan hade hjälpt läsaren att i högre grad förstå varför den här boken behövde skrivas.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Min egen elds kurir: Harry Martinsons författarliv” av Johan Svedjedal
LÄS MER:Replik: Killgissa inte om humaniorans kris
LÄS MER:I den svenska historiens skugga
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
