Goethe (1749-1832) gjorde den olyckliga kärleken till en konst. 1774 lät han sin litterära figur Werther begå självmord i hans ställe i vad som kom att bli en av tidernas mest drabbande och omskrivna romaner – ”Den unge Werthers lidanden”.
Nu utkommer boken i en fullkomligt briljant nyöversättning av Linda Östergaard.
Det sägs att romanen skall ha igångsatt en självmordsepidemi i den tidens Europa. Tusentals män lär ha följt hjältens exempel genom att begå självmord iklädda den kostym som Werther gjort till ett mode: blå rock och gula byxor. Men som Klas Östergren påpekar i förordet har forskningen endast lyckats påvisa ett par enstaka fall.
Goethe valde som sagt att leva och blev en oöverstiglig övermänniska: en älskad författare av pjäser, poesi, prosa, politiker och vetenskapsman som visste hur man förvandlade liv till konst och konst till liv.
”Den unge Werthers lidanden”, som i Linda Östergaards ljuvligt respektfulla men moderna språkdräkt känns som om den skrevs igår
Han lyckades till och med, till skillnad från sina samtida, Schiller och Hölderlin, att inte dö i förtid eller bli galen – ingen liten bedrift för någon som närmast likställs med romantiken.
Som barn blev jag störtförälskad i Goethes ”Faust”, och blev senare i livet tvungen att skriva en hel avhandling om Goethe för att få bukt med min kärlek för honom och hans alster. Mitt besök i Goethes hus i Weimar tillhör en av mitt livs höjdpunkter och jag minns det som igår hur det var att smeka Goethes blåa sammetskavaj som hängde på en docka.
Goethe går aldrig ur tiden, inte heller ”Den unge Werthers lidanden”, som i Linda Östergaards ljuvligt respektfulla men moderna språkdräkt känns som om den skrevs igår. För ja, alla tider har sina romantiker, sina känsliga och drömmande förnuft- och moralförnekare. Ett bevis på detta är att Nationalmuseum i Stockholm precis öppnat en stor grupputställning betitlad ”Romantiken – ett sätt att se” som går från romantiken fram till idag.
Vad den unge Werther själv upplever genom sitt romantiska sinnelag är först och främst en större livskraft och en privilegierad Gudsmedierad kontakt med naturens innersta lagar.
Alla som har varit eller är vanvettigt förälskade borde följa på denna pilgrimsresa i hjärtats mörkaste skrymslen.
Redan i brevromanens början den 10 maj ger sig den unge Werthers naturdyrkan tillkänna. Han känner sig både översvämmad av skönheten omkring sig, fullkomligt inkapabel att skildra det han ser men samtidigt medveten om att han i detta ögonblick aldrig varit en större konstnär.
Denna kontrapunktiska hållning till naturen, kärleken, livet, och det ständiga pendlandet mellan extatiska och stillsamt sorgsna stunder som vi i dag hade karakteriserat som bipolaritet, gör att hela romanen svajar fram och tillbaka likt en båt på ett stormigt hav.
Alla som har varit eller är vanvettigt förälskade borde följa med på denna pilgrimsresa i hjärtats mörkaste skrymslen. Alla borde låta sig beröras av Goethes ömsom schwungfulla, ömsom klarvakna, sensuella språk och meditera över hur lätt människan kan förleda sig själv och ge upp allt.
För ja, som Werther själv säger: ”Jag skulle kunna leva det allra lyckligaste liv om det inte vore för att jag är en dåre”.
Relationen mellan kärlek och galenskap har aldrig skildrats på ett vackrare, mer självkritiskt och humoristiskt sätt. För när allt kommer omkring är ”Den unge Werthers lidanden” lika mycket ett gift och ett botemedel mot kärleken, om den läses på rätt sätt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Den förlorade sonen” av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
LÄS MER:Recension: ”Den sista idealisten” av Anders Burman
LÄS MER:Vi behöver myten om Faust för att förstå vår samtid
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
