När Marcus Berggren en dag ger ut sin andra diktsamling kommer han säkert att tänka om sin första – att den kanske var litet slarvig, liksom nerrafsad, utan koncentration. Men det tänker inte jag! I Berggrens diktsamling ”Den lilla oron och den stora oron” pulserar det som ofta saknas i ny poesi: en enkel, orolig nervositet, en närmast total begriplighet, plus en lika total brist på upphöjdhet: ”Jag är som Wikipedia/ Vem som helst kan ändra mig”.
I en omslagstext skriver han att dikterna skrevs precis när han blivit pappa, men så mycket märks egentligen inte av det, ibland bara som att ”huddingetjejer struttar gatan fram som nerskitna/ bebisar”. Tvärtom kan ett kort poem om ett åldershem nästan kännas starkast:
”Ålderdomshemmet vid åkern
Efter åkern
en till åker
Sedan ingenting
Sedan hav
Som att gamlingarna
ser evigheten
innan den tar dom”
Marcus Berggren är komiker, skådespelare och har tidigare skrivit en roman men jag har bara mött honom som den enträgna aktivist som bor i en hall hemma hos Dilan och Moa i Malmö i tv-serien och hejat en gång på honom utanför ett sommarkafé i förorten Årsta. Även då noterade jag någon sorts charmig oro hos honom.
poeten rör sig rätt mycket över Sverigekartan i ett ganska nedslitet land och i det landet är han en landsvägsbuss som stannar vid varje hållplats
Jag tror att hans diktsamling egentligen bara handlar om en sak: skakigt självförtroende, flackande identitet och vad fan ska man egentligen ta sig till?
Sådant kan verkligen komma i dagen när man får ett barn: man är tvungen att vara någon, till och med att ständigt vara sig lik. Bakom hans ögonlock råder därför ständig växlande molnighet och han konstaterar att det ligger ”förvånansvärt mycket krossat tegel runt en genomsnittlig själ.” Sina kriser illustrerar han på tilltalande diskbänksrealistisk nivå så att jag som läsare får chansen att skratta till: ”Det största självförtroende jag vet: /När det står ”Café” på en kaffeautomat.”
Jag har ingen aning om Berggren är en ivrig poesiläsare, men det är något här som ekar av stilen hos en Sonja Åkesson eller en Vita Andersen. Den känslan förstärks av att poeten rör sig rätt mycket över Sverigekartan i ett ganska nedslitet land och i det landet är han en landsvägsbuss som stannar vid varje hållplats – Tierp, Gävle, Falkenberg, Jönköping är ortsnamn som slår upp på sidorna som gamla VHS-filmer på en loppis. Och han blir lika förvånad som jag brukar bli när han ser att ”vita män bär hiphopkläder långt in i landet.”
En av de vackraste dikterna i boken heter ”En helt vanlig tjej” och det känns som att självaste Bruce Springsteen eller i alla fall David Ritschard skulle gilla den:
”En helt vanlig tjej
Finns det en sådan
med helt vanliga kläder
ett helt vanligt jobb
och sin helt vanliga dröm
Thai land
Som kråkor älskar skymningen ska jag älska henne
hon har ett hjärta av bomull”
Det nyfödda barnet är inte alls med särskilt mycket i boken. Hans egen uppväxt i Kungälv sticker däremot ibland fram, men knappast som definierande mörker eller idyll, utan som ett slags förvånad villrådighet som i sig självt blir en måttstock i livet.
Vilken är då den stora oron respektive den lilla oron i bokens titel? Jag vet inte. De båda nickar kort åt varandra i bokens första dikt och lämnar sedan åt dagen själv att bestämma. Berggren har skrivit en anspråkslös men vidöppen diktsamling.
Fotnot: Då Marcus Berggren är krönikör i GP gästrecenseras han av Göran Greider, poet, kulturskribent och chefredaktör för Dala-Demokraten.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Här är artisterna i ”På spåret” 2023
LÄS MER:Svampplockning är naturens nätkasino och jag är fast
LÄS MER:Recension: ”Sommar i P1” – Göran Greider
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
