Karolina Ramqvist släpper roman i dagarna med titel ”Den första boken”, vilket är något missvisande då Ramqvist – född 76, debuterad 97, prisad 99, 02, 03, 09, 13, 15, 15 igen, 20, 22 och 23 – får sägas vara en av landets mer etablerade författare. Det enda grammatiskt korrekta att kalla en bok av henne, är Ytterligare en Bok.
Ytterligare en bok kronologiskt, men också tematiskt. Detta projekt kretsar som en fluga i taket kring tillkomsten av den första romanen och den marknadsförs också med detta som argument – som fan fiction av författaren själv, om författaren?
Det är lite synd, att verket inte tillåts stå för sig själv, utan ska passas in i en så tung mytologi. Det självrefererande tilltalet fungerar närmast som en sorts tvångströja på läsaren. En signal om att texten ska läsas som del av de införstådda ritualerna som utförs av en kulturell gruppering.
Vilka är då Ramqvists ord, fristående från tyngden av att vara Ramqvists ord?
Den bild som dyker upp spontant, är av män som läser skivkonvolut med något febrigt i blicken (och troligtvis AS WE SPEAK står i biljettkön till Oasis återföreningskonserter). Historien blir tyngre än nuet. Kontexten viktigare än upplevelsen av det specifika verket. Mest får jag lust att dra en stor tvättsvamp över hela marknadsförings- positionerings- och spekulationskomplexet som är bokmarknaden, för att bakom allt smink hitta… ord.
Vilka är då Ramqvists ord, fristående från tyngden av att vara Ramqvists ord? Ja, här finns en roman med fokus på en förkroppsligad, i spegeln betraktad kvinnlighet – mycket hud som ska ses ur olika vinklar. Inte särskilt få sexscener. En dröjande blick vid objekt och en objektifierande blick på ett sammanhang där huvudkaraktären är utomstående.
Så: hetta och loja rörelser, blont hår, cigaretter. Det är ett stilgrepp som skapar en lätt voyeuristisk känsla, och som lirar väl med den mycket unga huvudpersonens självupptagenhet. Det gör också att de lager av social snarare än psykologisk komplexitet som går som röd tråd genom texten – pengar och makt förekommer, kolonialismens brutalitet – ter sig mer som fond till kvinnans kött, än tvärt om. Som studie i den unga kvinnans förälskelse i sig själv är det väl genomfört.
Vilket inte är menat som något negativt utan snarare som konsumentupplysning till Oasi… jag menar Ramqvists läsare. Ni kommer få det ni vill ha.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Bröd och mjölk” av Karolina Ramqvist
LÄS MER:Recension: "Björnkvinnan" – Karolina Ramqvist
LÄS MER:Recension: ”Kristallpalatset” av Madeleine Hessérus
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
