”Var inte rädd. Det är en solskenshistoria.”
Sven Olov Karlssons tegelsten ”Bygdedjuret” – omslaget har en scharlakansröd färg som påminner om murtegel – inleds med dessa två lösryckta meningar, tryckta på en i övrigt helt blank boksida; ett neurotiskt ursäktande motto som dinglar ovanför en cellulosavit avgrund.
Eller är det ett skämt? Kanske. ”Solskenshistoria” är av allt att döma en relativ term. Romanberättelsens regnstinna stormbyar mojnar väl en smula fram emot slutet, spricker upp och blottar en skymt av himlavalvets tröstande azur. Men vid det laget har Karlsson hamrat den stackars läsaren till råbiff med sin fysiskt påträngande ångestprosa i drygt fyra hundra tätpackade sidor.
”Bygdedjuret” handlar om Sven Olov Karlssons autofiktiva alter ego Sven Olov Karlsson. Han växer upp i en olycklig arbetarfamilj i ett trångt ruckel utanför Norberg i Västmanland på 70-talet. Pappa är snäll men ledbruten efter ett helt liv i skitgörats tjänst. Mamma är lika emotionellt tillgänglig som en igenfrostad industrifrys. Farmor – kråkslottets rättmätiga ägare – är elak, bitter och manipulativ. Lillebrorsan Larsa är en smällfet intellektuell översittare som proppar sig själv full med esoterisk boklärdom. Han döljer sin stripiga kalufs under farfars gamla luggslitna jägarmössa. Det är som om Ignatius J Reilly i John Kennedy Tooles komiska pikareskroman ”Dumskallarnas sammansvärjning” egentligen härstammade från den svenska glesbygden.
Att ha låst ytterdörren anses som misstänkt enligt bygdens sovjetiska angivarlogik.
Men värst är ändå grannarna. En samling skadeglada skvallerbyttor på ständig jakt efter någon privat tragedi – högsta vinsten är cancerdiagnoser, demens eller missfall – att förvanska till en mustig vandringssägen. Att ha låst ytterdörren anses som misstänkt enligt bygdens sovjetiska angivarlogik. Alla hus står som följd vidöppna dygnet runt, allsköns besökande välkomna att stiga på. Sven Olovs familj lever i konstant skräck att någon stridslysten granne helt plötsligt ska stå och blänga i farstun.
”Inget är roligare än olycka”, skrev Samuel Beckett. ”Bygdedjuret” är en kolsvart bok. Tragisk, desperat och sorglig. Men den är också plågsamt humoristisk. En djupt tragikomisk närstudie över hur den mänskliga själen dräneras och stympas av livets mest banala alldagligheter. Grannar, klasskamrater, husdjur, släktingar och sjukdom. Barnets ömtåliga lekamen bankas, knådas och förolämpas tills det en dag har omdanats till en skallig Paracetamol-knarkande fyrtioåring med kroniska ledsmärtor. Skrattet sätter sig inte sällan i vrångstrupen som ett flisigt kycklingben.
Mitt i uppväxten finns något som kallas för bygdedjuret: ”Jantelagens lantliga kusin och den svarta pedagogikens högra hand.” Karlsson fortsätter: ”Det får en att akta sig, snegla över axeln. Så man inte utmärker sig. Så man inte missar om någon utmärker sig!”
Uppfostran har inpräntat ett kalvinistiskt självförakt i honom.
Författardrömmar slår tidigt rot. Han ligger i sin överslaf och plöjer äventyrsromaner och serietidningar. Men bygdedjuret tillåter inte unge Sven Olov att tänka längre i yrkesväg än till vad som redan är bekant: tungt och slitsamt manuellt arbete. Man ska dra sitt strå till stacken och hålla snattran. Att försöka framhäva sig är en dödssynd. Dessutom har flera år av brutal mobbning i skolan nött ner det självförtroende som trots allt återstod efter en själsdödande uppväxt med en sadistisk farmor.
Tids nog lämnar ändå Sven Olov sin hembygd. Han flyttar till Stockholm och trälar som vikarierande reporter på olika bransch- och lokaltidningar. ”Tvånget att glo och lyssna, hålla utkik efter motsägelser, luckor, misstag och fel: bygdens gåva.” Uppfostran har inpräntat ett kalvinistiskt självförakt i honom. Obekväma arbetsställningar och kroppsslitage påbjuds som moraliska imperativ. Men nu sitter han alltså där och såsar framför sin laptop i en ergonomisk skrivbordsstol på ett uppvärmt kontor som osar nybryggt kaffe. Krämporna och ångesten är desamma. Skammen molar alltjämt som en inflammation i själen.
Sida upp och sida ner av eländes elände. Enahanda? Allt annat än. ”Bygdedjuret” är en av de mest underhållande svenska romaner jag har läst. Karlssons kavata prosa är rapp och lakoniskt galghumoristisk. En hulkande clown som krampaktigt tränger tillbaka tårarna. Men det är den osentimentala skildringen av ärvd klasstillhörighet som dröjer sig kvar. Ett slags internaliserat självförakt som reducerar kroppen till ett verktyg att slita och slänga. Romanens slutspurt får slagsida åt sjukdomslitteratur med en nypa självhjälpsfilosofi. Men det stör inte avsevärt. ”Bygdedjuret” tröstar och underhåller i mörkret.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Min egen elds kurir: Harry Martinsons författarliv” av Johan Svedjedal
LÄS MER:Recension: "Att skriva liv" – Johan Svedjedal
LÄS MER:Recension: Tänkarens testamente” av Jessica Schiefauer
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
