På stadsbyggnadskontoret i Falun stod en dammig kista. Den var fylld av brev och vykort tillhörande Falusonen Ernst Rolf (1891–1932).
Breven utgör stommen i Moa Erikssons Sandbergs roman ”Bara glädje hjärtat rymmer”, i vilken hon levandegör de sista åren i Ernst Rolfs intensiva och gränslösa liv.
För hundra år sedan var han Skandinaviens största showman. Revyer med Niagarafall, skridskobana, pulkabacke och simbassäng bjöd publiken på extra allt. Uppsättningarna gick för utsålda hus, men genererade sällan vinst. Tvärtom. Rolfs melodier fastnade snabbt i minnet och texterna manade till oförställd glädje och positivitet. Långt över 40 000 följde hans begravningståg genom Stockholm.
Ernst Rolf var älskad av massorna, nu glömd av miljoner.
Berättelsens startpunkt är revykungens möte med den unga, norska aktrisen Tutta Berntzen. Hon är 21 och bor hemma hos mamma i Oslo. Han är 37, har tre barn från två kraschade äktenskap och rykte om sig att konsumera damer på löpande band. Det är breven till Tutta som utgör en röd och autentisk tråd i denna fiktionaliserade berättelse om kärlek, svek, frigörelse och kollaps. Eriksson Sandberg har gjort gedigen research, men tillåter sig att fantisera fram dialoger och scener.
Vi får följa hur Ernst gör Tutta till publikens älskling, alltmedan hans stjärna dalar till följd av utsvävande affärer, långa sjukdomsperioder med tungsinne och maniskt kontrollbehov. Till fästmön skriver han att hon ”på inga villkor” får tuscha sina ögonbryn eller sminka läpparna. Han håller hårt i kopplet: ”Icke en millimeter vikes härvidlag. /…/ Du vet vad jag har sagt dig! Och jag står fast! Du kan välja!” Hon ska förbli hans ingeny eller så är hon ingen alls. Men Tutta Rolf ville mer än så.
Romanen tecknar två livsöden under fyra år med höga insatser och fatal utgång. Mycket i den dramatiska händelseutvecklingen syns i förstone överdrivet, men i de allra flesta fall är huvudskeendena sanna och korrekt återgivna. Som när Tutta spolades över bord i Biscayabukten.
Replikskiften och metaforer minner alltför ofta om en följetong i Allers eller Hemmets Journal
Paret är på väg till Los Angeles för provfilmningar och ska en afton, bara för skojs skull, hjälpa styrman läsa av loggen. Det blåser hård kuling. Tutta, iklädd yllekappa och två läderjackor, sveps ner i det mörka, iskalla vattnet. Den panikslagne Ernst vill hoppa efter. Han sövs i sin tur ner av skeppsläkaren. En lång timme senare räddas Tutta mirakulöst.
Det här kan ju bara inte vara sant, tänker jag och gör egna efterforskningar. Jo då, precis så var det. Fartyget hette Annie Johnson. Det stämmer till och med att 30 ton brännolja pumpades ut för att bokstavligen gjuta olja på vågarna, liksom att PR-geniet Rolf såg till att göra medialt jippo av det vådliga plurret. Ackuratessen i detaljerna imponerar.
Svagheten är dramatiseringen. Den fördjupar inte, utan gränsar ibland till pastisch på filmscener från tiden som skildras. Replikskiften och metaforer minner alltför ofta om en följetong i Allers eller Hemmets Journal (”en förälskelse het som eld”).
Återkommande överförklaringar antyder att läsarens allmänbildning och geografikunskap förmodas grund (I Köpenhamn bor Tutta och Rolf på Hotel d'Angleterre – ett pampigt hotell i den danska huvudstaden). Paret Rolfs fyra år tillsammans bjuder ett tragiskt skådespel i den tidens absoluta kändiselit. Det är slöseri att dopa med dikt.
Tutta Rolf började sin karriär som oskuldsfull flicka på scenen, men avancerade till en av trettiotalets största på filmduken. Där gestaltade hon ofta flappern, så kallades den unga självständiga, kortklippta kvinna som var iklädd likaledes kort, fladdrig kjol. Flappern ville på egen hand ta för sig av livet, precis som Tutta då hon gång efter annan försökte frigöra sig från Ernst.
Han svarade genom utstuderade hot om självmord. På juldagen 1932 dog han i sviterna av att ha kastat sig i sjön vid det egna lantstället.
”Bara glädje hjärtat rymmer” räddar både ett stycke svensk nöjeshistoria och ett ovanligt kvinnoliv från att falla i glömska. ”Jag gör vad mej behagar och ler åt alla lagar som förbjuder det som lockar mej” sjunger Tutta Rolf i Gustaf Molanders dundersuccé ”En stilla flirt” (1934).
Småningom åkte hon till Hollywood igen. På egen hand. Och denna gång höll hon sig över ytan.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Det är så sorgligt att jag önskar mig en tröstevisa
LÄS MER:Vår dröm om bondelivet är falsk
LÄS MER:Kan danskarna förlåta Tove Ditlevsen?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
