Woody Allens memoarer har stråk av mörker, ansatser till ärlighet och nostalgiska scener som tagna ur filmen ”Radio days” (1987): Det nervösa barnet med mardrömmar, han som älskar radio, serietidningar och bio. Klipp. De ständigt trätande föräldrarna. Klipp. Försöken att lyckas som trollkarl, senare ståupp-komiker och klarinettist. Här ryms minnen från otaliga filminspelningar och samarbeten med berömdheter av olika slag – inklusive Bergmans fotograf Sven Nykvist. Samt detaljerade skildringar av stormiga äktenskap.
LÄS MER:Minnet blir en konfliktzon på möbelvaruhuset
Vi får svar på frågor i något som kan ses som ett slutgiltigt Allen-quiz: vilken rollfigur är han mest lik? (Cecilia i ”Kairos röda ros”) Vilken är hans mest misslyckade film (”Hollywood ending”) Vad ångrar han mest? (”att ha fått miljoner för att göra film, haft fullständig konstnärlig kontroll och ändå aldrig gjort en jättebra film”).
Däremot adresseras aldrig det i mina ögon stora problemet: författarens kvinnosyn. Memoarerna vittnar – i lika hög grad som hans filmer från ”Harry bit för bit” (1997) och framåt med enstaka undantag – om att Allen inte alls förstår metoo-rörelsen eller dess bevekelsegrunder.
Komedier med varm humor
En del av er tänker kanske att den här boken aldrig borde ha publicerats. Varför ge Allen ytterligare uppmärksamhet och aktning, medan hans snuskiga privatliv omvandlas till gulliga anekdoter eller sopas under mattan? Låt mig klargöra var jag står.
LÄS MER:Jia Tolentinos essäer är maskerad självupptagenhet
När jag som tonåring såg filmer som ”Annie Hall”, ”Manhattan”, ”Zelig”, ”Kairos röda ros” och ”Hanna och hennes systrar” öppnades en helt ny värld. Det tysta vintermörkret i Umeå byttes mot ett larmigt New York befolkat av neurotiskt pladdrande unga människor, som älskade böcker, konst och film. Jag hade aldrig sett något liknande: slagfärdiga komedier som med varm humor kretsade kring våra mänskliga tillkortakommanden.
Mitt första studentrum tapetserade jag med motiv ur ”Annie Hall”. Originalaffischen hade min korridors-kompis Stefan köpt i Paris. Den täckte en hel vägg.
Rollfigurernas tvivel och självrannsakan – på gränsen till ältande – var bedårande. Jag önskar att samma sak gick att säga om Allens memoarer.
Skämtar bort det allvarliga
Istället har den slarvigt översatta boken en annan ton: pratig, självupptagen, mästrande, lätt skrytsam. Utan spår av hudlös ärlighet runt det mest brännande stoffet, exempelvis att han agerat bonus-pappa till sin nuvarande fru: Soon-Yi. Han dejtade hennes adoptivmamma Mia Farrow i tretton år. De var fortfarande ett par när Farrow hittade erotiska foton på sin dotter Soon-Yi, då 20 år, och Woody Allen, 55.
Ertappandet avhandlas närmast muntert, i en memoar med så många punchlines att det till slut blir tröttsamt.
LÄS MER:Roman besatt av onda andar
Väsentliga stycken blir rena försvarstalet från en man som upplever sig orättfärdigt kränkt och smutskastad. En som ”fått sin beskärda del av vrede från #metoo-seloter”.
Utförligt bemöter han det han ser som falska anklagelser, inklusive de sexuella övergrepp hans adoptivdotter Dylan Farrow (Soon Yis syster) hävdar att han utsatt henne för, första gången då hon var sju år. Allen menar att Dylans minnen inte är autentiska utan har suggererats fram av hennes mamma Mia Farrow – som i boken utmålas först som charmig, vacker och kultiverad, senare som en manipulativ förövare, farlig för sina många barn, biologiska som adopterade.
Ilskan och bitterheten är uppenbar mot domaren i den smutsiga vårdnadstvisten med Farrow, samt förundersökningsledaren som han kallar partisk och en ”sorglig klantskalle”.
Objektifierar sina skådespelerskor
Under sina 50 år av filmskapande har Woody Allen arbetat med hundratals skådespelerskor. Han har sett till att 106 ledande kvinnliga roller fått 62 prisnomineringar, utan antydan till oegentligheter från någon av dessa kvinnor, poängterar han.
Samtidigt talar hans minnen av dessa kändisar här sitt tydliga språk om hur han betraktat dem:
Naomi Watts har ”show-business sexigaste två framtänder i överkäken”. Léa Seydoux: ”var inte bara vacker, hon var mer än en tia, exceptionellt vacker på ett frapperande sätt”. Scarlett Johansson, då bara 19 år: ”var inte bara begåvad och vacker – sexuellt var hon radioaktiv” (Allen var vid tillfället i fråga 70 år) Penélope Cruz är: ”en av de sexigaste människor som finns på jordens yta.” och ”i kombination med Scarlett upphöjdes båda kvinnornas erotiska valens till tre” Vem skriver ens så? Jo Woody Allen, som berättar att han redan som pojke fick åtskilliga reprimander från sina lärare för att han tallade på tjejer och kom med oanständiga förslag.
LÄS MER:De lesbiska pigorna tog sitt liv tillsammans
”Apropå ingenting” genomsyras av ett objektifierande av kvinnor. Men vad annat är att begära av en författare som slår fast att ”Pygmalion”, med sin unkna ”Pretty-woman”-sensmoral där den äldre professor Higgins förför underklassflickan Eliza, är den bästa komedi som någonsin skrivits?
Missa inga recensioner från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra litteraturrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Litteraturrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
