Under ett av de samtal han under flera år förde med GP:s tidigare kulturchef Mikael van Reis berättade Lars Norén att han på morgonen lekt Askungen med sin lilla dotter S. Han hade varit Gus, ”den där tjocka musen med gul tröja”.
Trots djupa kunskaper om de många roller Norén spelat under sitt liv – det poetiska underbarnet, succédramatikern, dagboksdräparen i svindyrt svart– kunde van Reis inte dölja en viss förvåning: ”Musen Gus? Du? Det kan man kalla privatteater.”
En udda rollbesättning, visst, men å andra sidan, vad är Gus och hans Disneykompisar om inte teatermakare, teamet bakom Askungens galapremiär på slottet?
Och var inte Lars Noréns egen livsbana något av en askungesaga: pojken från hotellköket i Genarp som trädde fram som diktarfurste? Någon bal på stadshuset i Stockholm blev det visserligen inte. Men de redigerade samtal som Mikael van Reis nu sammanställt till en 400-sidig bok är en övertygande påminnelse om att Lars Noréns för tidiga död i januari 2021 berövade Svenska akademien en given Nobelkandidat.
På 90-talet doktorerade van Reis på en avhandling om Noréns tidiga produktion. Så sent som hösten 2021 redigerade han en volym med Noréndikter i urval, ”Avgrundens ljus”. Och genom åren har han, framgår det av samtalen i ”Anti/minnen” också fungerat som ett slags intellektuell langare som försett Lars Norén med litterär och filosofisk centralstimulantia i form av skrifter och lästips.
Få kan med andra ord vara bättre skickade än Mikael van Reis att ljussätta de olika akterna i ett skrivande liv som trots allt blev långt. Det hade ju inletts mycket tidigt. Hotelldirektörens son var en brådmogen autodidakt som redan som 15-åring tog tåget till Stockholm för att leva som poet.
Det första av samtalen är daterat 8 februari 2001. De sista äger rum hösten 2020, några månader före Lars Noréns död. Tyngdpunkten ligger på åren 2013 och 2016. Ett samtal redigerat för offentligheten är också ett skådespel. Här får man till en början intrycket att Mikael van Reis fullt ut identifierat sig med rollen som en doktor Watson; geniets beundrande sidekick. Det kan bli en smula tröttande i synnerhet när de två herrarna spelar ping-pong med inkännande och entusiastiska reflektioner kring litterära och filosofiska husgudar: Hölderlin, Simone Weil, Beckett, Heidegger…”Jag tänker på de där dikterna som Rilke skrev när han var dödsdömd i sin leukemi. Det finns en lätthet i dem”, säger Norén.
Så snart samtalet förankras i den konkreta biografin blir det fascinerande. Inte minst när det är dörren till dramatikerns arbetsrum som ställs på glänt.
”Det finns en sen, underbar och orfisk dikt där han talar om och med stjärnorna”, replikerar van Reis.
Man känner sig inte omedelbart inbjuden till klubben.
Efterhand inser man dock att i de vördnadsfullt prasslande samtalspaketen har Mikael van Reis listigt smugglat in effektiva dyrkar. Han öppnar dörr efter dörr till Lars Noréns liv och verk, ställer på avväpnande vis också de personliga frågorna kring uppväxten, förhållandet till fadern och modern, kvinnorna, vistelsen på mentalsjukhuset Gullberna i Blekinge...
När Norén minns uppenbart fel, och därmed illustrerar den insikt som ligger till grund för bokens titel, att också minnen är något som kan skapas och ”avskapas”, korrigeras han diplomatiskt av sin samtalspartner. Lars Norén har faktiskt skrivit en lång porrnovell som 1966 trycktes i tidningen Piff.
Så snart samtalet förankras i den konkreta biografin blir det fascinerande. Inte minst när det är dörren till dramatikerns arbetsrum som ställs på glänt. Där går teatermakaren av och an och provar sina gestalters röster, förställer sin egen. Ibland, som under arbetet på ”Och ge oss skuggorna”, pjäsen om dramatikern Eugene O’Neill, blir det ”privatteater” i kostym.
”När jag skrev om O’Neill försökte jag klä mig som han – med smycken och manschettknappar och läste gamla New York Times på KB och så där”.
Denna strävan efter att sudda ut skiljelinjen mellan det liv som levs och det liv som skrivs, bli ett med texten, är kanske den minsta gemensamma nämnaren för ett annars heterogent och svåröverskådligt författarskap. Det är i alla fall däråt Mikael van Reis pekar med en elegant formulering: ”Det som är centralt hos dig – tror jag – är hur teater och verklighet speglas i varandra. Glasväggarna däremellan skjuts fram och tillbaka tills man inte vet på vilken sida man befinner sig.”
Det är ett förhållningssätt till dikt och verklighet som kan vara konstnärligt mycket fruktbart. Strindbergs samlade verk är ett annat bevis för det. Men det kan också vara riskabelt.
I pjäsen ”7:3” lät Norén 1999 två nynazistiska kriminella framträda som sig själva. En av dem deltog sedan, liksom ytterligare en nazist knuten till teaterprojektet, i polismorden i Malexander.
Mikael van Reis kastar i ett samtal från 2013 fram tanken att Lars Noréns 2000-tal dittills ”på ett plan” skulle kunna förstås som ”en läkningsprocess eller åtminstone en bearbetning av det såriga och uppslitande”, dvs ”alla händelserna kring 7:3”.
Norén förnekar detta så emfatiskt att det finns goda skäl att inte ta honom på orden.
Efter att med ”Anti/minnen” ha givit oss en oumbärlig källa till fördjupad förståelse av ett av vår tids intressantaste svenska författarskap får Mikael van Reis nu mer än gärna fortsätta att både förtydliga och komplicera bilden av Lars Norén i en stor och sammanfattande biografi. Skriv den!
Fotnot: Då Mikael van Reis är medarbetare och före detta kulturchef på GP Kultur har vi bett Per Svensson, författare och journalist, att gästrecensera boken.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Scholem skriver livfullt om vännen Walter Benjamin
LÄS MER:Recension: ”Hölderlin’s Madness” av Giorgio Agamben
LÄS MER:Så minns Mikael van Reis författaren Dubravka Ugrešić
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
