”Vill ni veta vad som är det nya i litteraturen, så läs Thomas Bernhard!” Nånting i den stilen skrev den österrikiska författaren och kritikern Ingeborg Bachmann 1967 om Bernhards roman ”Verstörung” som också blev hans litterära genombrott. Nu efter drygt 50 år har romanen med titeln ”Anstöt” översatts till svenska av den lika outtröttlige som eminente översättaren Jan Erik Bornlid.
Men ska vi bry oss om Bernhard i dag? Eller ska vi betrakta honom som en lätt antikvarisk ”aquired taste” för en fan-skara? För oss som älskar Bernhard är svaret naturligtvis givet men kanske tarvar hans betydelse en uppdatering.
”Anstöt” kom alltså ut i Österrike under samma tid som Beatles och ”swinging” London, året innan studentupprorens -68. I denna omvärldsliga kontext skriver den 36-årige Bernhard en roman om en ung student som följer med sin far läkaren på de hembesök han gör i ett dystert alplandskap, där mord, sjukdomar och instängdhet råder. Allt slutar i slottet Hochgobernitz hos den siste patienten, fursten som utgjuter sig i en i enda lång skruvad monolog. Hur kunde den tongivande Bachmann kalla denna kryptiska roman det nya?
LÄS MER:Sven Lindqvist en av dem som öppnade konservburken Sverige
I sin bok ”Myten om Wu Tao-tzu” (1967) skriver den nyss avlidne Sven Lindqvist om när han på Pekings universitet lyckas ta sig in i dess ”filosofiska giftskåp” med de förbjuda böckerna från väst: Moore, Russel, Wittgenstein, gömda i ett slags förnekat, instängt vetande. Lindqvist frågar sig vad det är västvärlden ”spärrar in för att slippa inse vad vi redan vet”. Lindqvists svar blir kolonialismen, imperialismens, massornas elände – som han sen ägnade sin gärning. Man kan analogiskt påstå att det giftskåp som Thomas Bernhard redan från början ville dyrka sig in i var den förnekade men ständigt pågående fascismen, eller som han kallade ”det outhärdliga och direkt sjukliga katolska nationalsocialistiska” som enligt honom aldrig lämnat Österrike. 1967 talades det knappt om Förintelsen och Andra världskriget och i det ljuset blev ”Anstöt” provocerande uppfordrande.
I ”Anstöt” läggs grunden till det som Bernhard senare kommer att driva till mästerskap
”Mitt hela liv, min existens, är inget annat än oavbrutet störande och irriterande. Beroende på att jag riktar uppmärksamheten på fakta som stör och irriterar.” skriver Bernhard i ”Källaren” 1976 – andra delen i ”Självbiografierna”, kanske den bästa introduktionen till ”fridstöraren”. I ”Anstöt” läggs grunden till det som Bernhard senare kommer att driva till mästerskap – den drastiska stilen, den musikaliska monologen, det närmast komiskt envetna i ett slags avklädande av förljugenhet, uppblåsthet och grymhet.
På sin väg mot slottet passerar far och son en gård där en stor mängd fåglar i en enorm voljär måste avlivas och där det initiala motståndet mot dödandet övervinns när man kommer på ett mer effektivt sätt att ta livet av djuren. Den judiske Bloch som bor bland ”groteskt antisemitiska bergsbor” är den enda människa som fadern kan ha ett samtal med som ”inte blir pinsamt”. När doktorn och studenten till slut når fursten talar denne osorterat och malande, bland annat om ett otäckt ljud i huvudet som aldrig går över, om högvatten med flytande kadaver, om en dröm häromnatten där hans son efter att ha ärvt Hochgobernitz avvecklar och ”förintar” hela egendomen.
Hela romanen framstår som en första skiss till Bernhards sista stora roman ”Utplåning – ett sönderfall” (1986) där också ett slott, Wolfsegg figurerar och där arvingen Franz Josef Murnau demaskerar och slutligen ”utplånar” denna – möjliga – symbol för Österrike och dess historia, när Murnau ger slottet i gåva till den judiska församlingen i Wien.
Två år efter ”Utplåning” hade pjäsen ”Heldenplatz” premiär på Burgh-theater, skriven inför 50-årsminnet av Österrikes anslutning till Nazi-Tyskland, som samlade jublande massor på just Wiens Heldenplatz. Pjäsen väckte ett fruktansvärt rabalder och som Steve Sem-Sandberg skriver i en krönika om Wien i Dagens Nyheter (20/5) gör en ung Heinz-Christian Strache Hitler-hälsningen från läktaren mot den cancersjuke Bernhard i applådtacket vid premiären. Strax därpå dog Bernhard i cancer, ”dödad av Österrike” som det tillspetsat uttrycktes.
LÄS MER:Jelinek fyller Vinterresa med nya spår
Det finns fler nazister nu än 1938, sägs det i pjäsen som utspelas 1988. Där har vi det Bernhardska giftskåpet i denna ”ärvda mardröm” som han kallar det, en mardröm som också blivit till vårt arv. Skandalen i den österrikiska regeringen med FPÖ – bildat i mitten på 1950-talet med rötter i nazismen – får mig att önska att Thomas Bernhards kaskad-lika tirader inte tystnat. Denne fridstörare behövs mer än någonsin.
