Håret är en av kvinnans största estetiska tillgångar. Det är därför så manga försöker ta det ifrån henne, genom slöjor och andra förbud. Men det finns också mångaandra sätt att manipulera det kvinnliga håret.
Nu har Sofi Oksanen skrivit en mycket mörk och drabbande historia om det kvinnliga hårets makt.
Huvudkaraktären heter Norma.Norma är onormal. Hennes hår växer onaturligt snabbt.En dag dör hennes mor, som jobbar på en frisörsalong, under mystiska omständigheter. Norma bestämmer sig för att gräva i orsakerna.Finns det något samband mellan hennes eget bångstyriga hår, moderns arbete med äkta hårförlängningar och moderns mystiska död?
Nystar i trådarna
Norma börjar arbeta på moderns salong för att bättre kunna nysta i trådarna. Håret förgrenar sig, liksom historien, till flera olika platser, Ukraina, USA, Thailand, för att sammanfläta fenomen som skönhetssalonger, livmoderindustrier, barnfabriker och surrogatmammor, hårmagi-ritualer och nigerianska hedersmord.
Här finns hår som frambesvärjer kvinnors skönhet, som rinner ner för deras axlar och när kvinnorna flyter i sjöarna sprider sig deras hårlikt en solfjäder i midnattssolens sken. Men här finns också hår som slingrar sig likt ormar kring frisörsalongernas stolar, som packas ner i väskor för att transporteras till skrupelfria handlare.
Febrig stil
Sofi Oksanen har en ömsom febrig, ömsom silkeslen stil. Men ibland trasslar historierna till sig och texten blir tovig och spretig, som om Oksanen ville säga till oss att håret är både en välsignelse och en förbannelse, att historierna både kan rädda oss och få oss att gå under.
I romanens mörker står den storhetsvansinnige Lambert, kungen över fosterimperiet, men också alla män som hatar kvinnor. I en episk passage skriver Oksanen: "De vill äga hela världen och de har valt de rätta områdena för sitt korståg. Den som behärskar drömmar, behärskar världen. Den som behärskar håret, behärskar kvinnan. Den som härskar över deras fortplantningsförmåga, härskar också över männen. Densom kan hålla kvinnorna lugna, tillfredsställer även männen och den som vårdar människors hår och kurerar deras längtan efter barn, är deras konung."
Ukrainskt hår bäst
Ukrainskt hår är extra eftersökt på grund av en viss arvsmassa. Men även rumänskt hår ligger högt i kurs, eftersom rumänska kvinnor tvättar håret med tvål och äter speciella örter. Kvinnor i förmögnare länder förstör sitt hår med processad mat och hårbehandlingar. Men det som kan förstöra håret allra mest är behandlingar mot barnlöshet Och vad gör man när håret förstörs? Köper nytt!
Oksanen levererar flera viktiga budskap. Det första är att skönhetslängtan och barnlängtan kan hänga ihop. Man bör med andra ord passa sig för både det biologiska och estetiska övermodet, för det som är lagligt rätt behöver inte alltid vara moraliskt rätt.
Människorättsorganisationerna hänger inte längre med i den vetenskapliga utvecklingen, men har dessa alltid rätt gentemot vetenskapen? Hur vet vi vad som är rätt eller fel? Teorier är inte alltid fruktbara när de skall appliceras på enskilda individers liv.
Viktigt budskap
Jag har svårt för personer som avfärdar ett fenomen, som till exempel surrogatmammor, bara för att en del länder och system utnyttjar dem. Oksanen hade kunnat lämna en och annan pekpinne och nyansera kartan ytterligare.
Ett annat viktigt budskap, som nog de flesta kvinnor kan känna igen sig i, är att kvinnor lätt kan förvandla sig till konsumtionsslavar som investerar sina pengar i förgängliga ting, som skönhetsprodukter och mode, medan män satsar på vinstdrivande företag eller hållbara ting som kan säljas vidare.
Visst, man skall passa sig för generaliseringar, men ibland kan det vara bra att konstatera vissa obehagliga sanningar en gång för alla: Kapitalismen underminerar feminismen.
Poppins hade rätt
Jag brukar ha svårt för litteratur och konst som vill väcka debatt kring ett visst ämne på ett alltför uppenbart sätt. Och man behöver inte gräva särskilt djupt för att hitta alla dessa budskap i Oksanens romaner. Ibland står figurerna och bokstavligen skriker ut dem, som om de stod i en demonstration av något slag, men så har präktig arbetarklasslitteraturalltid varit. Det känns som att ha tvingats tillbaks till skolbänken, och ibland vill jag bara säga, Ja! Jag har fattat. Världen är ond, och vi är lika onda.
Jag längtar efter en litteratur som hittar vägen ut, inte som trycker ner våra näsor i skiten. Det är därför jag både tackar och bockar för bokens höga grad av magisk realism, för som Mary Poppins brukade sjunga, medicin som tas med en stor nypa socker, sjunker lättare ner genom strupen.
