Den omtalade debuten Tillhör Lyra Ekström Lindbäck handlade – förenklat – om förhållandet mellan författare och läsare. Hennes andra roman handlar – förenklat – om författaren/berättaren och orden. Ett så starkt ljus är mindre märklig, men icke desto mindre märklig. Eller åtminstone ovanlig. Genom sitt språk, sin process och tydliggörandet av omöjligheten med en heteronormativ värld.
På ytan går den att läsa som en roman om kärlek. Sara, ett berättarjag i tjugoårsåldern, inflyttad till Stockholm, universitetsstuderande, framlever sitt liv till stor del genom sina förälskelser – inte minst de som aldrig egentligen ägt rum. Eller åtminstone inte kommer till skott; skådespelerskan som väljer karriären eller barndomsväninnan där inget någonsin uttalats. Så träffar hon C och faller handlöst .
Men Sara lever genom att skriva. Hon analyserar livet genom orden. Eller skriver fram sitt liv. Det skapar rädslor hos dem hon möter, ett avstånd hos henne själv. Hon iakttar hellre än agerar. Måste fånga sina undflyende känslor med ord för att inte tappa fortfästet. Återigen är berättaren opålitlig och egenmäktig, men tydlig med sitt skapande. Faktum är att Saras trånande efter C blir småtrist: ung olycklig kärlek är inget nytt. När hon börjar formulera sig kring relationen återvänder skärpan.
Ekström Lindbäck har kallat sitt skrivande en politisk gärning. Utan att vara lika uttalat rasande eller rått obehaglig som debuten är även den här texten driven av ilska – och betydligt skörare. Det handlar om gränsdragningar, sexualitet och identitet, andras blickar och önskningar att kategorisera och när den egna kroppen blir ett slagfält. Ett slagfält som till sist flyttar ut ur kroppen och blir en roman.
En starkt lysande och på en gång vacker, smärtsam och angelägen roman.
