Vad en kvinna behöver är inte en identitet, vad en kvinna behöver är multipler, mobiler, motstånd i rörelse. (Jenny Tunedal i Aftonbladet på kvinnodagen 8 mars 2005).
Vad en kvinna behöver är många. Helikopterplan. Teserviser. Värmespolar. Uppslagsverk. Paljetter. Brandbilar. Gaffa-tejp. Många många saker exakta, just den och det och inte något annat. Det skulle behövas rymdens alla universums stjärnor för att räkna upp alla många exakta saker. Som en kvinna-pojke-flicka-man-etc behöver. Men för att göra det enkelt kan man säga: Vad en kvinna-pojke-flicka-man-etc behöver är demokrati. Hon behöver ett samhälle som inte är diskriminerande på några som helst grunder. Det är rätt självklart. Och aldrig någonsin beprövat i praktiken.
Det mest intressanta kapitlet i Lars Elleströms studie En ironisk historia. Från Lenngren till Lugn heter kort och gott "Romantik", där Elleström bland annat skriver om den komplexa utveckling som visserligen gav kvinnan en mer jämbördig ställning, men till priset av en sanktionerad och tydligt polariserad "kvinnlig identitet".
Elleström skriver: "Under romantiken, den period som i allmänhet anses omfatta främst 1800-talets tre första decennier, ansåg många tongivande tänkare och författare att könen är likvärdiga men fundamentalt skilda.
[---] I jämförelse med ett synsätt som poängterar könens likhet och kvinnans genomsnittliga underlägsenhet kan romantikens könssyn ses som en uppvärdering av kvinnan - och så uppfattades också tankegångarna av många av samtidens kvinnor". Elleström fortsätter: "En besynnerlig men seglivad tankefigur växte fram: kvinnor snarast 'känner' fram sina texter, i en sorts omedveten, oförmedlad födelseakt, medan männen med intellektets reflekterande hjälp 'författar' litteratur. [---] För kvinnliga författare kunde det således helt enkelt vara en nödvändig strategi att betona sin blygsamhet för att överhuvudtaget ges en chans på den kulturella marknaden."
Jag får nästan panik när jag tänker på hur gällande den tankefiguren fortfarande är, både bland kvinnor och män, i det litterära Sverige 2005.
Elleström skriver i en not
att ambitionen inte är "att lyfta fram okända författare eller bortglömda dikter för omvärdering" och medger att den historiska linje som han vill fokusera redan är förhållandevis etablerad. Vilket ibland gör läsningen lite tråkig. Elleström rör sig nästan uteslutande med diktexempel som är demonstrativt uppenbara och hans definition av poesier som med ironins hjälp ifrågasätter könsrollstänkande är i mina ögon ganska ytlig. Till exempel viftar han bort författare som Edith Södergran (han "ser henne definitivt inte som central i detta sammanhang") medan poeter som Jenny Morelli eller Karin Bellman kan ges tvivelaktigt stort utrymme. Till Elleströms förtjänster ska däremot läggas att han är föredömligt tydlig med sina avsikter och förehavanden. Man kan irritera sig över en viss förenkling och naivistisk retorik i resonemangen, men det är svårt att bli riktigt uppretad. Vilket har mycket med Elleströms goda humör att göra.
Han borde rimligen vara medveten om att han trampar runt i ett minerat område - där begrepp som "ironi", "kvinnlig" eller "politisk" kan utlösa infekterade och långdragna strider - men Elleström använder liknande strategier för att ta sig fram som sina husgudinnor Sonja Åkesson och Kristina Lugn: Engagemang. Humor. Subjektivitet. Och som läsare kan man inte låta bli att entusiasmeras.
Låt gå för att ironibegreppet är mycket mer komplext än vad Elleström vill ge sken av, låt gå för att det finns andra lyriker som också problematiserar liknande problem, på ett sätt som kanske är mer risktagande och på allvar ifrågasättande. Det står ändå utom allt tvivel att de här författarskapen är Elleströms darlings: "Den djupast liggande motivationen till att skriva om de här utvalda poeterna har dock med kärlek att göra. Kärlek till de ord som valts ut och satts samman till dikter av dessa kvinnor. Bland dessa ord känner jag mig hemma". Inför en sådan kärlek biter man sig i läppen och tystnar. Och det är ett ganska skönt sätt att läsa på.
