När Sovjetunionen kollapsade för lite drygt tjugo år sedan drabbades Kuba av en allvarlig försörjningskris. Det uteblivna sovjetiska oljeleveranserna berövade nämligen det kubanska jordbruket – dittills inriktat på storskalig produktion av sockerrör – både drivmedel och konstgödsel (det sistnämnda görs ju av olja). Systemets bräcklighet blev plötsligt uppenbar; traktorerna stod där de stod med sina hälsenor avskurna. Och utan sin omfattande sockerexport hade Kuba – som ju av politiska skäl var mycket isolerat – betydligt mindre pengar att importera mat för. Och Fidel höll tal – vad annars? – och utlyste ”Den speciella perioden” för den bokstavligt talat väldigt magra framtid som såg ut att vänta kubanerna i många långa år.
Svenska medier måste förstås ha rapporterat om alltihop, men av någon anledning gick den rapporteringen mig helt förbi. När jag sent omsider – genom vetenskapsjournalisten Dale Allen Pfeiffers utmärkta debattbok om det moderna jordbrukets fatala oljeberoende, Eating fossil fuels: oil, food and the coming crisis in agriculture (2006) – fick upp ögonen för det som hade hänt var de värsta prövningarna redan över sedan flera år och det genomsnittliga kaloriintaget i landet i nivå med tiden före Sovjetunionens kollaps. Kuba lyckades alltså hålla massvälten från dörren – till skillnad från Nordkorea, vars livsmedelsförsörjning också var baserad på sovjetisk olja.
Kubanerna blev tvungna att spänna oxar för plogen igen. Och att odla upp all tillgänglig mark i Havanna och andra städer för att öka stadsinvånarnas självförsörjningsgrad så mycket som möjligt när det gällde grönsaker. Men man nöjde sig inte med det: man ställde medvetet om hela jordbruket i riktning mot småskalig och ekologisk närodling och tog både traditionell kunskap och modern vetenskap till hjälp.
Pfeiffer pekar också på en rad andra faktorer – den höga utbildningsnivån, landets politiska och sociala historia och så vidare, somliga av dessa väldigt specifikt kubanska – bakom det han kallar Kubas ”agrikulturella mirakel”. Men han menar ändå att de kubanska lärdomarna har en global relevans i en värld av huvudlöst energislöseri och livsunderminerande miljöbelastning.
Och Pfeiffer är inte ensam om sin uppfattning. Både Oxfam och Världsbanken (som ju annars inte alltid brukar vara överens) har lyft fram Kuba som ett föredöme på det här området. Och 2006 utnämnde Världsnaturfonden Kuba till världens enda hållbara land. Så det är väl inte att undra på att landet brukar dyka upp som ett positivt exempel i klimat- och miljölitteratur av olika slag och gör så också i David Jonstads Kollaps och Björn Forsbergs Omställningens tid, för att ta två aktuella svenska exempel. (Det är kanske bäst att tillägga att varken Jonstad eller Forsberg på något sätt betraktar Kuba som ett politiskt föredöme.)
Och det kanske heller inte är att undra på att journalisten och debattören Johan Ehrenberg fick lust att på plats syna det omtalade kubanska hållbarhetsföredömet i sömmarna. Grön hägring eller hållbar vardagsverklighet? Hans personligt hållna debatt- och reportagebok Den nya Kubakrisen. Kan vi rädda klimatet genom att backa in i framtiden? bjuder på riktigt engagerande – och ibland också riktigt irriterande – läsning. Det ljuvliga bildmaterialet är nästan som en egen – i stort sett okommenterad – Kubastudie, med de vackraste ansiktsdrag, hårsvall och husväggar jag har sett på länge; ja, till och med ett rostande ånglok bakom fulröd korrugerad plåt får någonting både mänskligt och sakralt över sig. Papa Legbas ånglok. Eller, troligare, smidesguden Oguns. (Viktiga afrokaribiska gudomligheter båda två – ”orishas”.)
Ehrenbergs möte med den kubanska verkligheten blev – uppenbarligen – omtumlande: det här är en text med stark berättarlust och en fin och lite Göran Greider-aktig otålighet: titta här! Och här! Och här! Men miljöföredömet Kuba flagnar för det mesta värre än en gammal husvägg i Havanna inför Ehrenbergs – fast inte nödvändigtvis läsarens – ögon. Det gröna miraklet visar sig nämligen vara ett mirakel med byråkratisk klumpfot, ständigt smilande mungipor och ohjälpligt flackande blick. Visst satsas det ordentligt på tillverkning av solceller i landet, fast den stora fabriken som tillverkar dem – eller i varje fall ska tillverka dem – har egendomligt nog inte satt upp några på sitt eget tak. Det strida oljeflödet från Hugo Chavez Venezuela (Kuba skickar läkarstudenter i utbyte) har sannolikt en viss betydelse i sammanhanget, påpekar Ehrenberg. Och han tar upp ett antal sådana exempel på ett besvärande kubanskt glapp mellan vision och vardag, föresats och resultat. Han verkar kort sagt ha vistats i ett helt annat land än det Forsberg skildrar i (det på många sätt positiva, men absolut inte okritiska) Kubakapitlet i Omställningens tid.
Problemet med Ehrenbergs kritik, och det är ett ganska stort problem, är emellertid dess anekdotiska och centrifugala karaktär: det är svårt att bilda sig någon sorts nyanserad helhetsuppfattning av miljöpolitiken på Kuba på grundval av det Ehrenberg berättar, hur bra han än är på att berätta det. Hos Forsberg finns det dessutom en källförteckning för den läsare som vill fundera vidare eller kolla viktiga sifferuppgifter. Hos Ehrenberg är man i princip hänvisad till Ehrenberg och får ta honom på orden eller låta bli. Och jag hade gärna velat få ta del av någon sorts resonemang om hur Oxfam och Världsnaturfonden och många med dem har kunnat ta så grundligt miste när det gäller Kuba, för det är ju det de har gjort om Ehrenberg har rätt. Jag säger inte att Ehrenberg har fel, men jag förbehåller mig rätten att tills vidare vara agnostiker i sammanhanget. (Jag har rätt stort förtroende för Oxfam.)
Sedan hör det till saken att Ehrenberg – vilket bokens undertitel tydligt markerar – är ute i ett polemiskt ärende. Han vill föra in en tydlig vänsterpolitisk, maktkritisk och klassmedveten dimension i den svenska klimat- och miljödiskussionen. En dimension som han menar alltför ofta saknas där. (Sant så.) Och varna – eller rättare sagt VARNA! att viska är inte riktigt hans grej – för föreställningen att det är möjligt att lösa våra globala problem genom att steg för steg förenkla det globala samhället och välja en mer lokalcentrerad och ekologisk tillvaro, ”privatisera framtiden”, som han kallar det. Den så kallade Dark Mountain-rörelsen får honom verkligen att se rött – och detta i dubbel bemärkelse.
Det vi måste göra, poängterar han, är att ta ett kollektivt politiskt och ekonomiskt ansvar för vår framtid och bland annat se till att ”styra investeringarna som de tjugo multinationella bankerna har i sitt spindelnätverk till offentliga gemensamma satsningar”. Vilket förstås låter sig sägas, men inte precis är så lätt att omsätta i konkret handling. Fast å andra sidan kanske behöver sägas gång på gång, tills människor faktiskt hittar ett sätt att omsätta det på.
Diskussionen om Kuba som grönt föredöme lär hur som helst fortsätta. Bör fortsätta.
Johan Ehrenberg s bok Den nya Kubakrisen. Kan vi rädda klimatet genom att backa in i framtiden?
Nils-Aage Larsson är kritiker och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om H G Wells och Göteborgs kollektivtrafik.
