Medan Hamlet våndades över att vara den som fötts att vrida den urgängade tiden rätt igen tar sig Joakim Pirinen an uppgiften utan större hämningar. Med den Swift-klingande titeln Anspråkslösa förslag släpper allkonstnären Pirinen loss en explosion av satiriska, parodiska, patafysiska, jönsiga och galet komiska idéer om allt mellan himmel och jord. Det blir ett skrovmål för alla Pirinen-älskare.
Denne kultseriemästare har dragit runt och skapat kreativ oreda i det svenska kulturlandskapet i mer än tre decennier. På senare år har han ägnat sig alltmer åt den skönlitterära texten parallellt med att seriernas bildvärld brutit sig ut och i ett antal böcker blivit konst i sin egen rätt.
Så är det i Anspråkslösa förslag. Text och bild står för sig själva, samtidigt som de trådar en märklig dans, ofta med döden som ackompanjatör. En icke-transcendental död som för tankarna till medeltida, brutalt osminkade skildringar av förruttnelsens obönhörliga logik som ständigt dubbelexponerar livet.
Pirinen bottnar i samma burleska, skamlösa humortradition som Rabelais. Och i likhet med Gargantua (en tidig Socker-Conny) tar han sig, i en vision om den egna pånyttfödelsen, ut genom ett alternativt hål i sin moders kropp, och då pratar vi om en annan portal än Rabelais jämförelsevis finkänsliga val av örat.
Boken är som ett flipperspel där man skjuts runt mellan infall och genrer utan att ha en aning om vart man är på väg härnäst. Manliga präster bör förbjudas, privatarméer bejakas som en integrationsåtgärd, den afrikanska björnen återupplivas med genteknik, jordaxeln korrigeras, och Svenska Akademien bör införa en paragraf som förhindrar ledamöterna att utträda när de dör.
Vid ett tillfälle, då Pirinen förordar massmördande nanodrönare för att råda bot på överbefolkningen, verkar satiren bli för magstark till och med för författaren som förtydligar att det inte rör sig om ett förslag, utan tvärtom en varning. En onödig ängslighet som Jonathan Swift förmodligen fnyst åt.
